När Tomas Sundbäck kom innanför dörren hemma förmådde han inte mer än att säga hej till mamma innan han gick upp på övervåningen och lade sig i sängen. När hon någon timme senare kom och skulle berätta vad som hänt i Lerum kunde Tomas bidra med betydligt mer information. Han hjälpte själv människor att ta sig ut från tågvagnarna.
Tomas Sundbäcks historia börjar några timmar tidigare när han satt i bilen vid en parkeringsplats i närheten av stationen. Han rotade efter något i sin väska när tågen kolliderade mitt framför ögonen på honom. För ett ögonblick hade han svårt att ta in vad som hänt och fortsatte att gräva i väskan.
– Det var så overkligt.
Användning av kunskap
Efter den första förvirrade reaktionen kom instinkten att hjälpa till. Han beskriver hur han ett par år tidigare lekt sig igenom lumpentiden i ett sjukvårdskompani i Sollefteå, men nu skulle han få användning av sina kunskaper. Med hjälp av bilen rammade Tomas en stolpe till staketet som vek sig så att han själv och flera andra personer kunde komma in på spårområdet.
– Det låg elledningar på marken och det var ju egentligen vansinnigt att vi gick in, men det var inget jag tänkte på då.
Fastklämda
Snart tog sig Tomas in i en av de första vagnarna i Stockholmståget. Han möttes av en kuslig syn med fastklämda människor och där allt i vagnen hade kastats fram.
– Jag hjälpte flera i vagnen och kommer speciellt ihåg en dam. Hon satt med krossade ben och undrade om jag var Gud, säger han.
Då folk började slå sönder fönsterrutor och vagnen blev allt mer rökfylld tog han sig ut igen. Han berättar hur många frivilliga gjorde en viktig insats innan brandmän kom och tog över räddningsarbetet.
– Sen kom hyenorna, pressen.
Ungefär samtidigt började Tomas på allvar förstå vad han varit med om och hamnade i chock. Minnesbilderna därefter är suddiga. Han blev omhändertagen av ambulanspersonal, fick en varm jacka och han har även för sig att han fick en spruta. En stund senare satte sig Tomas i bilen igen och körde hem. Med ett jack i ansiktet, sotig och med sönderbrända skor lade han sig utmattad på sängen.
– Det var hej, hej. Någon krishantering var det inte tal om, vi blev lämnade vind för våg.
Fastetsat
Under lång tid efteråt kunde Tomas inte ens vara i närheten av ett tåg och än idag kan han känna obehag. En del scener har etsat sig fast.
30 år senare upplever han att händelsen fått allt för lite uppmärksamhet.
– Jag tycker att det är synd att kommunen inte satt upp ett minnesmärke eller något, precis som man lägger blommor och kransar där människor förolyckats. Det skulle hjälpa dem som var där. Det här var en olycka med flera döda och den får inte glömmas bort.