En krigszon – mitt i Lerum. Så beskriver brandmannen Per-Arne Helmborn olycksplatsen.
När tågolyckan inträffade hade Per-Arne Helmborn arbetat som brandman i tio år. Även om han hade sett mycket fanns det inget som kom i närheten av det han skulle se under den här dagen.
På förmiddagen den här ödesdigra dagen var Per-Arne och hans kollegor ute och drog upp en häst som hade gått fast sig. När de kom tillbaka till stationen åkte han och en kollega iväg för att hämta hem material från en brand som de hade varit på den helgen.
Kraftig brand
Brandmännen åkte i en mindre bil upp på E20 via Kastenhofsmotet och körde i riktning mot Göteborg när de såg ett tåg komma i riktning mot Lerum. I efterhand förstod de att det måste ha varit ett av olyckstågen. De åkte av vid Hulanmotet och fick strax därpå larmet om att det hade skett något vid Lerums station.
Inledningsvis var det väldigt oklart vad larmet handlade om. Per-Arne och hans kollega trodde först att det var någon som hade blivit påkörd av tåget. De fick dock fler larm som tydde på att det kunde vara något annat som hade hänt. Och när de kom fram till olycksplatsen blev de varse om olyckans dignitet.
– Det var ett virrvarr av krossade vagnar och lok och så brann det rätt kraftigt. Folk klättrade ut från fönstren.
– Det var som en krigszon, säger Per-Arne med emfas och fortsätter:
– Det var också redan mycket civilfolk på plats som hjälpte till med att utrymma tåget.
Oro för elledningarna
I första skedet var brandmännen oroliga för elledningarna som låg på marken. De larmade om olyckans storlek och att det behövdes mycket räddningstjänstpersonal från brandkår, polis och ambulans.
När kollegorna kom arbetade några med släckning och några med att få ut personer ur vagnarna.
– Jag minns till exempel en kvinna som satt fastklämd vid ett bord, vi fick såga loss henne. När vi hade fått ut henne dröjde det inte lång tid innan hela vagnen stod i lågor, säger Per-Arne.
De kämpade med en enorm hetta under tiden de hjälpte människor som satt fast. Sedan antände loket från Stockholm på grund av att transformatoroljan var så varm.
Han tror att de som kunde räddas räddades.
– Alla som överlevde olyckan fick vi ut, det är vi nästan helt säkra på, säger brandmannen.
Ingen krishantering
När alla levande var ute och i säkerhet arbetade man med att ta ut de omkomna.
– Vi delade in olycksplatsen i sektioner och arbetade metodiskt. Det var också många civila som gjorde ett jättearbete.
Per-Arne hade varit med vid jobbiga olyckor tidigare men aldrig något i den här storleken.
– Jag tänkte på det här ett par år efteråt. Vissa syner glömmer man inte.
Hur bearbetade ni det ni hade varit med om?
– Det fick man göra själv.
– Vi som hade varit med fick ett brunt kuvert med ett frågeformulär, men det slängde jag.
Ingen psykologhjälp?
– Nej, så var det inte på den tiden. Det var några killar som hade jobbat en kort tid som slutade efteråt. Krishanteringen är annorlunda idag, och det är bra.