– En svart dag. Från lugnet uppstod inferno, så beskriver Fernando Rodrigues olycksdagen.
Men han tvekade aldrig utan slängde sig in i infernot för att rädda de som räddas kunde.
Fernando Rodrigues var 27 år när han plötsligt befann sig mitt i den oväntade katastrofsituationen.
Han var på väg till sin bil, som stod parkerad i närheten av stationen, när han såg ett av tågen komma. Han tittade på tåget och sedan på sin bil och då hörde han explosionen.
– Efteråt syntes rök som var formad som en svamp.
Fernando reagerade direkt.
– Kraftledningar hade åkt ner på marken. Men jag tänkte på mina barn och på att det kunde finnas barn i tågen så jag hoppade över staketet och tog mig fram under och över kraftledningarna, säger han och fortsätter:
– När jag såg att det var två tåg tänkte jag att det måste finnas många människor som behöver hjälp. Spontant gick jag in i tåget som kom från Göteborg.
Det han såg var hemskt.
– Det låg många skadade människor i vagnarna, som inte längre såg ut som tågvagnar, och när jag tittade människorna i ögonen såg de skrämda och chockade ut, säger han och fortsätter med en suck:
– Jag kände mig så oerhört ensam.
Fernando koncentrerade sig på dem som verkade mest skadade.
Han lyfte ut de skadade genom fönstren och överlämnade dem till andra som tog emot på utsidan.
Allt eftersom tiden gick kom det fler och fler civila människor och sedan även räddningspersonal.
– Jag är väldigt tacksam för att polisen och den andra räddningspersonalen inte stoppade mig, jag var så rädd för att de skulle be mig lämna platsen.
Erfaren räddare
Han tänker att orsaken till att han fick stanna kvar kan ha varit att det märktes att han visste vad han gjorde. Fernando har en bakgrund dels som sjöräddare i Portugal, där han växte upp, och sedan som Natosoldat.
– På något sätt var jag beredd på det här, på att hjälpa människor i nöd. Jag var också i väldigt bra fysisk form, jag var 27 år gammal och tränade kampsport.
– Rätt man på rätt plats.
Han beskriver att det först var väldigt rökigt, men att luften blev klar efter ett tag.
– Sedan smällde det till och då kom röken tillbaka.
Fernando kämpade och slet med att hjälpa så många han kunde fram till att det kom två poliser som sa att han måste åka hem, nu kunde han inte göra mer.
Leva med
Han bodde ensam i en lägenhet i Gråbo och fick ingen hjälp med att bearbeta det han hade varit med om.
– Jag fick möta det här själv. Och det gick bra.
– Men jag hade två turturduvor som var förälskade och när de parade sig slog deras vingar mot burens galler. Jag klarade inte av det metalliska ljudet så jag fick lämna över fåglarna till några i Alingsås.
Även om han kände sig återställd efteråt fanns det saker han undvek.
– Det tog lång tid innan jag åkte tillbaka till Lerum, även om jag bodde i Gråbo undvek jag att åka hit, säger han och fortsätter:
– Det är en upplevelse som inte går att sudda ut, men man får lära sig att leva med den.