Bara två år efter att vårdcentralen i Lerum öppnade ställdes man inför den största utmaningen som man någonsin ställts inför. Ett katastrofteam skickades omedelbart ut på fältet och snart strömmade mängder av chockade människor in genom entrén.
De svårast skadade personerna kördes med ambulans till sjukhusen i Göteborg och Alingsås. Men störst antal patienter hamnade på Lerums vårdcentral, som bara ligger 300 meter ifrån olycksplatsen. Personalen släppte allt de hade i sina händer för att hjälpa 58 drabbade tågresenärer.
1987 låg vårdcentralens primärvårdskansli på motsatta sidan motorvägen, med utsikt över tågstationen, och det var genom samtal därifrån som dåvarande vårdcentralchefen Gunnar Hedelin fick beskedet om olyckan.
– Jag tänkte att jag måste få ett grepp av vad som hänt, att vi måste samla oss och se vad vi kan göra.
Patienter lämnades mitt under pågående undersökningar, genom telefonsamtal bokades eftermiddagens andra patienter av, och dem som man inte hann få tag på fick vända vid dörren. Tillsammans med en kollega tog Gunnar Hedelin själv post vid ambulansingången, där han förväntade sig fullt tryck. Men där stod de helt i onödan, skulle det visa sig. Dit kom inte en enda människa, men på andra sidan huset var synen en helt annan.
– Jag stod vid entrén och det var som ett sorgetåg som kom lunkande. Det var ingen som skrek utan det var så oerhört dämpat, en stämning så att man verkligen kände att det var en katastrof som hade hänt, säger läkaren Olle Wik.
Många i chock
Rent medicinskt var insatsen inte speciellt komplicerad.
– Det var mest lindriga skador, blessyrer, men det var många som var i väldig chock. Det var någon som frågade efter sin fiol. Vi samlade alla i gymnastiksalen på övervåningen där vi gav dem kaffe och talade med dem, säger Olle Wik.
Tack vare en stor mängd personer kunde man hantera situationen. Förutom att vårdcentralen hade en god bemanning på egen hand kallades personal in från vårdcentralerna i Floda och Gråbo. Och därutöver kom bland annat psykologer, apotekspersonal, vårdpersonal från Tuvängens sjukhem och nunnorna från Öxeryd.
Samtidigt pågick arbetet på fältet. En av Gunnar Hedelins första åtgärder var att skicka ut ett katastrofteam. Ett antal läkare och undersköterskor greppade färdigpackade väskor med nödvändig utrustning och klädda i knallorange overaller, vita hjälmar och kraftiga stövlar begav de sig snabbt mot stationen.
– Vi hade fått den utrustningen bara ett par veckor tidigare och nu var den guld värd, säger vårdcentralchefen.
Var på posten
En läkarna på plats var Marianne Fahlström. Men i hennes fall var det en tillfällighet som gjorde att hon hamnade i händelsernas centrum.
– Jag var ledig den dagen och var på posten tillsammans med min då tioårige son. När vi kom ut sa någon att tågen hade smällt. Vi gick mot stationen, och jag kommer ihåg att det var alldeles tyst och att jag såg vit rök, sen bolmade det plötsligt upp svart rök.
Hon placerade sonen i bilen innan hon snabbt tog sig till olycksplatsen. Där insåg hon faran med omkullvälta elledningar som låg på marken och inväntade räddningstjänsten innan hon gick in på spårområdet.
– Jag hjälpte en tågmästare som hade hoppat från tåget i farten. Han var grön i ansiktet och såg jättechockad ut. Det enda han sa var ”foten, foten” och jag såg direkt att den var bruten. Senare förstod jag att det var den enda skada han fick.
Marianne Fahlström tog sig också an en förvirrad kvinna som upprepade gånger sa att hon var tvungen att ha sin väska.
– Hon hade varit fastklämd och satt på en bår. Vi gav henne dropp men då jag förstod jag inte hur skadad hon var. I kontakt med sjukhuset fick jag veta senare att hon hade svåra klämskador på lungorna och fick ligga flera dagar på intensiven.
Det som Marianne Fahlström framför allt tänker på så här i efterhand är att hon i sitt fokuserade tillstånd inte tog in några ljud, inte ens räddningshelikoptern som anlände.
– Det måste ju ha dånat, säger hon.
Arbetet gick snabbt
Hon blev också förvånad över hur snabbt allt gick och berättar att olycksplatsen var så gott som tom på folk när helikoptern landade en halvtimme efter kollisionen.
– Sen gick jag tillbaka till bilen. Det stressade mig hela tiden att min son var där och när jag kom tillbaka låg han på golvet och var jätterädd. På kvällen satt jag med honom och det tog lång tid för honom att somna.
Mindre än tre timmar efter kollisionen var en intensiv arbetsinsats över. Klockan 17.15 samlades vårdcentralens personal till ett möte, där de kunde börja bearbeta vad de varit med om.
– Även om man är läkare så är det ju en omtumlande situation, konstaterar Marianne Fahlström.
Uppföljningen av arbetet resulterade bland annat i en informationsfilm, som Gunnar Hedelin tillsammans med en kollega visade upp och föreläste om på andra vårdcentraler.
– Vi lärde oss mycket som andra också kunde ha nytta av, säger han.
Bland annat saknades ett internt kommunikationssystem som gjorde att det blev svårt att få en överblick över situationen. Till stor del löste man detta i stunden genom kurirer som sprang fram och tillbaka mellan vårdcentralen och olycksplatsen.
Gynnsam plats
Olyckan var en tragedi, men de tre läkarna konstaterar att omständigheterna spelade räddningsarbetet i händerna. Den skedde vid en tidpunkt när vårdcentralen var öppen och platsen var optimal.
– Den låg nära vårdcentralen, det fanns en stor parkering intill och den låg nära motorvägen så ambulanserna kunde komma dit snabbt, säger Gunnar Hedelin.
– Tänk om olyckan hade hänt mellan Aspen och Jonsered, det hade varit en helt annan sak, tillägger Olle Wik.
Daniel Elfvelin
daniel@lerumstidning.com