Hade kollisionen inträffat bara några sekunder senare hade Petra Borell befunnit sig i gången och flugit som en projektil genom luften. Hon åkte i den första vagnen på tåget från Göteborg och olyckan förändrade hela hennes livssyn.
– Jag vet att det kan vara snipp, snapp, snut, så är man borta, säger hon.
Petra stod längst fram i vagnen och väntade otåligt på att toaletten skulle bli ledig. När tåget kom till Jonsered tipsade hennes kurskompis från universitetet om att det även fanns en toalett längre bak i vagnen. Väl klar med toalettbestyren skulle hon låsa upp dörren. Då blev allting svart.
Hur länge hon var medvetslös vet hon inte, men när hon vaknade på spårområdet upplevde hon starkt blåljus, höga ljud, ett allmänt kaos och framför allt den fräna lukten av rök.
– Under en lång tid efteråt skapade jag en ren och skär hypersensitivitet för rök. Vi bodde på fjärde våningen och jag kunde känna lukten av marschaller längre ner på gatan. Jag kunde vakna upp med panik mitt i natten och säga till min man att ”det brinner”.
Idag är Petra bosatt med sin familj i Lysekil, men 1987 bodde hon i Alingsås och det var dit hon var på väg efter en dag med statsvetenskapliga studier. De exakta omständigheterna kring hur hon blev räddad ur tåget vet hon inte, men senare såg hon en intervju på Västnytt med en man som berättade att han räddade en kvinna på en toalett.
Petra fick hjälp till vårdcentralen i Lerum där hon minns att hon satt med händerna för ansiktet. När hon tog bort händerna såg hon att de var helt blodiga. Med huvudvärk och illamående hamnade hon så småningom på sjukhuset i Borås, då alternativen i Alingsås och Göteborg redan var fullbelagda.
Toaletten räddningen
Hon röntgades, läkaren konstaterade att käken var lite sned och hon hade ett jack vid läppen. Även knäet hade blivit skadat och hon tvingades att hoppa på kryckor i fyra veckor.
– Jag tror att jag slog i spegeln eller handfatet. Men det var toaletten som räddade mig, den var som en liten cell.
Petra har många gånger tänkt på hur det skulle ha gått om olyckan skett några sekunder senare, om hon hunnit få upp dörren och kliva ut i gången. Hon är övertygad om att hon då varit ett av dödsoffren i vagnen. Denna tanke plågade henne under lång tid.
Följande vår åkte hon på en skidresa till Alperna. Under normala omständigheter en fantastisk resa, men nu kunde hon inte känna någon glädje. ”Här är jag och åker skidor, har jag egentligen rätt till det? Hur går det att vara så nära döden och lyckas slinka undan?”, var frågor hon ställde sig.
– Varför blev jag utvald att få leva vidare? Jag var inte så gammal, bara 22 år, men jag bar ändå skuldkänslor.
Under flera månader gick hon till en psykoterapeut där hon successivt fick ett nytt perspektiv – lev och ta tillvara på den andra chansen.
– Jag tror att det var det som gjorde att jag bara två år efter olyckan födde min första son. Hade inte olyckan skett hade jag förmodligen tagit den säkra vägen – först pluggat färdigt, sedan skaffat hund och radhus, och fött barn efter att jag fyllt 30 år. Det var så alla i min umgängeskrets gjorde.
Personen som alltid planerade långsiktigt med hängsle och livrem var borta.
– Jag vet att det kan vara snipp, snapp, snut, så är man borta.
Än idag har hon fysiska men då tänderna slog ihop så hårt att små sprickor bildades. Det har orsakat sämre kvalitet på dem och hon har två gluggar efter tänder som dragits ut. Även ärret efter jacket vid läppen finns kvar. På många sätt har olyckan påverkat hennes liv, trots det konstaterade hennes äldste son nyligen att hon aldrig talar om den. Hon beskriver själv hur det varit som ”tyst, dött och begravet” kring katastrofen.
Inget strålkastarljus
Då tänker hon inte bara på att hon sällan berättar om den själv, utan att hon upplever att hela händelsen sopats under mattan. Fram till att hon lyssnade på ett P3 dokumentär-avsnitt om olyckan i somras hade hon inte tagit del av någon medierapportering sedan den inträffade, och hon saknar reaktioner från makthavarna. En statlig katastrofkommission gjorde en utredning, men sett både ur ett ansvarsperspektiv och mediadrevsperspektiv är hon övertygad om att olyckan fått ett helt annat strålkastarljus på sig om den hänt några år senare.
– Om den hade hänt idag, eller även på 90-talet, så hade inte staten kunnat ducka som man gjorde, säger Petra.
Med hjälp av en egen jurist drev hon sitt ärende och efter tio år fick hon 72 000 kronor från SJ.