Olyckan förändrade Stig Bolanders liv. Han var tågmästare men minnena gjorde att han inte kunde återvända till sitt gamla jobb.
Olycksdagen arbetade Stig Bolander som tågmästare på Stockholmståget. När tågen kolliderade satt han och kollegan i tjänstekupén i fjärde vagnen.
– När tåget passerade den felaktiga växeln körde vi 110-120 kilometer i timman, och när vi bytte spår i så hög hastighet krängde tåget till ordentligt. Det var uppenbart att något var fel. Sedan blev det tvärstopp. Och då slängdes jag in i väggen, säger Stig.
Han och kollegan försökte samtidigt tränga sig ut ur kupén, men dörren var trång.
– Och när vi väl kom ut märkte vi att vi hade glömt våra mössor. Vi var ju tjänstemän så vi gick tillbaka för att hämta dem.
De gick ut på banvallen för att försöka ta reda på vad som hade hänt.
– Jag skulle springa fram och prata med föraren men kom bara till de två förstaklassvagnarna längst fram i tåget. Människorna där inne stod och skrek och behövde hjälp att komma ut.
Det gick inte att ta sig vare sig in eller ut genom dörrarna. Eftersom det var högt upp till fönstren bestämde Stig sig för att hämta en stege på stationen. Han tänkte ställa den mot tåget så att det skulle gå att ta sig ut genom fönstren. Han kom dock inte långt innan det blev kolsvart av all rök.
– Det var vårt lok som hade börjat brinna av oljan. Det var så svart att jag inte såg tåget trots att jag bara var några meter från det, säger han och fortsätter:
– Då försökte jag få folk att hoppa ut. Det är 30 år sedan men jag har fortfarande minnen som är helt klara, till exempel var det en äldre dam i blå klänning som var alldeles blodig. Jag bad henne hoppa ut och till slut gjorde hon det. Jag tog emot henne nere på marken.
Som en krigsplats
Sedan dröjde det inte länge förrän räddningstjänsten kom till platsen.
– Och de gjorde ett helt fantastiskt jobb.
Han satte återigen igång med att leta efter loket.
– Men jag hittade det inte. Det fanns en åtta meter lång järnklump intill en av förstaklassvagnarna, men ett SJ-lok väger 91 ton och är 16 meter långt. Det tog ett tag innan jag förstod att klumpen var loket.
Stig gick fram och tillbaka på olycksområdet – som han beskriver som en krigsplats.
– Det var rök, brand och folk som skrek – och ibland var det knäpptyst.
När han gick där kände han skuld.
Varför?
– Jag vet faktiskt inte. Det var väl för att jag var SJ-anställd och det var mitt företag som hade ställt till det.
Någon från räddningstjänsten rådde honom att besöka Lerums vårdcentral.
– Jag kände ingen smärta men var skitig och blodig.
Det var en präst i väntrummet och han frågade om han kunde göra något för Stig, som sa att han ville åka hem till bostaden i Partille.
Långvarig skada
När Stig kom hem ringde han till sin dåvarande flickvän som var hos några kompisar i Alingsås. Han förklarade att han ville att hon skulle komma hem eftersom han hade varit med om en tågolycka och inte mådde bra.
– Hon sa att hon och kompisarna skulle komma och bad mig laga mat, för att jag skulle hålla mig sysselsatt. När de kom innanför dörren ropade kompisen ”har det brunnit?”.
– Det var min uniform som var så inpyrd av rök.
Morgonen efteråt hade han väldigt ont i kroppen. Han åkte till sjukhus och läkaren sa först att det inte var så allvarligt, men sjukskrev Stig i två veckor.
– På väg därifrån mötte jag en sjukgymnast som frågade hur det var med mig och som konstaterade kraftiga muskelskador.
Han hade fått en whiplashskada av att ha åkt in i väggen, och blev inte helt återställd förrän tio år senare. Det var inte bara fysiskt katastrofen satte spår.
– Jag försökte återvända i tjänst i juni men det gick inte. Jag jobbade två veckor men varje gång det skedde en inbromsning eller krängning mådde jag så oerhört dåligt att jag inte kunde fortsätta, jag fick börja jobba i inre tjänst istället.