Bert Leandersson satt på tåget från Stockholm mot Göteborg när tågen kolliderade. För honom är händelsen väldigt mycket där och då.
Bert Leandersson, då 23 år, var på väg från Stockholm till Göteborg när olyckan inträffade. Händelsen finns kvar i honom men verkar inte ta upp någon av de största platserna i minnesbanken.
När han ska beskriva vad som hände säger han:
– Mina minnesbilder är rätt svaga och ibland felaktiga, jag har till exempel för mig att det var mörkt ute och att jag såg strålkastare i mörkret. Men när jag läste på inför den här intervjun såg jag att olyckan inträffade 14.27 så det kan inte stämma.
Kan det ha varit röken?
– Tror inte det, jag minns ingen rök.
Satt långt bak
Bert studerade till fotograf på fotohögskolan i Göteborg och hade en lånad kamera med sig på resan.
– Jag vet att jag tyckte att det var väldigt viktigt att få med mig den. När tåget stannade gick jag först ut utan kameraväskan, men så fort jag kom på det gick jag tillbaka för att hämta den.
Han tog dock aldrig upp kameran och fotograferade.
Varför?
– Den tanken slog mig aldrig. Men för mig skulle det känts konstigt att fotografera i en sådan krissituation som jag själv var en del av.
Bert satt i en av de sista vagnarna, som stod upp på spåret efter kollisionen.
– Jag tänker att det var oerhört mycket slump som gjorde att jag satt där jag satt och att det gick som det gick för mig. Liksom slumpen hade stor betydelse för de andra, och har det för oss alla i väldigt många situationer.
Fick tunnelseende
Han märkte av en mycket kraftig sidorörelse.
– Och sedan tvärstopp. Någon skrek till. Jag är osäker på om det gick sönder saker, säger han och fortsätter:
– För mig blev fokus väldigt nära, jag såg inte helheten. Jag hade liksom ett tunnelseende. Eller att man tänker sig en bild som är väldigt skarp i dess mitt men helt oskarp utåt kanterna.
– Det var en väldigt koncentrerad upplevelse.
Bert hjälpte en äldre kvinna ut ur tåget och kanske ytterligare någon person från en av de liggande vagnarna. Sedan kom räddningstjänstpersonalen och då gav han sig av upp mot motorvägen där han liftade in till Göteborg.
Åkte till skolan
– Jag kom fram till skolan ungefär när jag skulle ha kommit fram om tåget hade kommit fram som det skulle.
– Jag minns att jag kom ut från ett mörkrum när en klasskamrat sa något om olyckan. Då sa jag att jag var med på ett av tågen. Det kändes liksom som att jag var i en bubbla.
– Allt, bortsett från olyckan, var som vanligt.
Varför sa du inte något om vad du hade varit med om innan någon annan tog upp det?
– Dels så var det inte många på skolan den eftermiddagen och dels träffade jag ingen när jag kom utan började arbeta med det jag skulle göra. Men framförallt så hade jag inte förstått vidden av olyckan. Jag hade inte lyssnat på radio eller tv. Utan först då förstod jag omfattningen, att människor dött och att så många hade skadats.
Bortanför allt annat
I efterhand har han inte tänkt särskilt mycket på händelsen.
– Det känns lite konstigt, olyckan blir som en parantes. Jag var med och gjorde det jag gjorde, men det är som att den ligger lite utanför allt annat, så där som man kan känna när det händer något som kraftigt avviker från resten av livet.