Under natten till lördag blev Cornelia Egaliasdotter Wahlgren hem utsatt för inbrott, och i och med det stals även ett kärt smycke som tillhört hennes farmor. Nu vill Cornelia gärna få tillbaka det.

Det var när Cornelia Egaliasdotter Wahlgren kom hem sent från sitt nattskift som tågvärd, som hon upptäckte att något inte stod rätt till i radhuset på Kring-Alles väg.

– Jag kom hem runt tjugo i två på natten och när jag steg in genom dörren märkte jag att det drog från vardagsrummet, först tänkte jag att vi glömt ett fönster öppet men sen såg jag att det var trasigt, säger hon och fortsätter:

– Ironiskt nog hade tjuvarna flyttat på blomkrukorna i fönstret så att de kunde gå in utan att krascha dom.

Var ensam hemma

Hennes sambo och barn sov över hos sambons föräldrar i Göteborg just den natten eftersom de skulle åka till Stockholm nästa dag. När det gick upp för Cornelia att det varit inbrott och att någon eller några varit inne i huset och fortfarande kunde vara kvar sprang hon ut ur huset och ner till mataffären.

– Jag såg att någon hade gått igenom mina smycken som låg utspridda över altanen, men jag vågade inte vara kvar själv i huset så jag sprang ut och ringde min sambo som låg och sov.

Cornelias sambo dök upp efter en dryg halvtimme och i samband med det ringde hon även polisen. Sedan återvände de tillsammans till huset och polisen gjorde en genomsökning för att säkerställa att inga tjuvar var kvar.

– De ställde lite rutinfrågor och så gjorde jag en anmälan, sedan bokade de in en tid för teknikerna att komma och undersöka huset, säger Cornelia.

Eftersom teknikerna kom först efter helgen lät Cornelia bli att rota bland sina smycken och lämnade brottsplatsen som den var till på måndagen.

Personligt värde

– Det var då jag upptäckte att ett av mina smycken med högt affektionsvärde var försvunnet. Det är inga pengar i det smycket, det är alldeles för litet att vara värt någonting, men för mig är det värt allt.

Smycket som stals är ett halsband med ett litet hjärta som hon fick av sin farmor när hon föddes, som hennes farmor i sin tur hade fått när hon konfirmerades.

– På halsbandet satt även farmors vigselring så det är därför det betyder väldigt mycket för mig, och jag är villig att betala hittelön, mer än vad det är värt, för att få tillbaka det.

Smycket är i guld och max en halv centimeter stort. Vet du något om smycket kontakta polisen på 114 14.

Från och med i helgen har det anmälts fyra bostadsinbrott i Lerum, två på Kring Alles väg, ett på Eklövs­vägen och ett på Ryd Västergårds väg.  Stöldgodset bestod bland annat av smycken.

Vid ett av inbrottstillfällena var en person hemma när tjuven tog sig in i huset. Mannen, som låg och sov på soffan, vaknade av att det var någon inne i huset och då försvann gärningsmannen därifrån.

Polisen har antingen redan gjort eller ska genomföra teknisk undersökning på brottsplatserna.

I Hallsås har en nybyggd lekplats i en populär pulkabacke skapat debatt.
Nu vill boende i området att kommunen flyttar lekplatsen för att säkerställa barnens säkerhet och rädda åkglädjen inför kommande vinter.

Anni Renfors, mamma och boende i området blickar ut från toppen av pulkabacken som ligger innästlad i ett lugnt bostadsområde i Hallsås, och suckar:

– Det är ganska många ledsna ungar häromkring nu, säger hon.

Den omstridda lekplatsen som placerats nedanför pulka­backen på Kring-Alles väg monterades upp i hastig fart, utan dialog med kringboende innan bygget satte igång. Någonting som retat upp många föräldrar i området, däribland Anni, vars barn nyttjat pulkabacken sedan de var små.

Väldigt förvånade

– Vi blev väldigt förvånade när där plötsligt stod en lekplats mitt i pulkabacken, det hade inte gått ut någon information alls till oss, ­eller på kommunens hemsida. Den informationen kom först efter att bygget redan var halvvägs.

Samtidigt betonar hon att de är glada över att kommunen satsar på lekplatser, men att det redan finns ett flertal i området samt en så nära som 100 meter bort, med samma typ av lekredskap. Men den största nackdelen med den nya lekplatsen tycker hon är den olyckliga placeringen.

– Hade de bara placerat lekplatsen lite längre ner i backen, det rör sig bara om en 20-30 meter så hade bromssträckan för pulkorna blivit längre och farten lägre, vilket hade gjort det hela mycket mer säkert.

Kan köra in i lekplatsen

Som det ser ut i dagsläget är den drygt 200 kvadratmeter stora lekplatsen placerad precis där backen slutar vilket innebär att risken att köra rakt in i lekplatsen är stor. Anni tror att de äldre barnen som har kontroll nog att styra runt lekplatsen kommer fortsätta använda pulkabacken men att de mindre barnen inte kommer kunna nyttja den på samma sätt som tidigare.

– Det är väldigt tråkigt. Vi som bor här i området ser den här pulkabacken som en otrolig kvalitet och nu börjar snart vintersäsongen, ungarna är peppade och kälkarna står i garaget, men vi vill ju inte ha en farlig pulkabacke, säger hon och tillägger:

– Mina barn är väldigt upprörda, häromdagen sa de ”Mamma, be dom riva den där jäkla lekplatsen, men säg det på ett snällt sätt så du inte hamnar i fängelse“

Lämpligaste platsen

Kommunens ståndpunkt är att det inte fanns någon annan lämplig plats att placera lekplatsen. Ett stenkast bort finns en äldre lekplats som inte används längre, och den nya ska ses som en ersättning för den. Johanna Ek Wahlqvist, tillförordnad enhetschef för plan och exploatering i Lerums kommun, motiverar:

– Det pågår ett planarbete i området där den gamla lekplatsen låg och därför bedömdes det som osäkert att placera den nya lekplatsen där. Det är möjligt att ytan där den gamla lekplatsen låg behöver användas till en ny förskola inom något år, även om den processen är i ett tidigt skede och inget är bestämt, säger hon och fortsätter:

– Eftersom den nya lekplatsen ska vara en god ersättning för den gamla, slitna lekplatsen valdes en plats i närheten, som inte påverkas av det pågående planarbetet.

Hur tänkte ni kring riskerna att anlägga en lekplats i slutet av en pulkabacke?

– Platsen valdes för att den var bäst lämpad av de platser som finns i nära anslutning till den gamla platsen. Förhoppningsvis kommer lekplatsen möjliggöra lek och rörelse under en större del av året.

Ni har sagt att ni kommer etablera däck i området för att minimera skador vid pulka­åkning, det låter som om ni förutsätter att det kommer att bli skador?

– Vi förutsätter det inte, men självklart vill vi minimera risken. Däckskydd är en vanlig åtgärd för att göra detta, säger Johanna Ek Wahlqvist.

Föräldrar är skeptiska

Lösningen med att placera ut däck runt lekplatsen som ett skydd för pulkaåkare och barn på lekplatsen är någonting som Anni, som själv har byggt lekplatser av samma modell i sitt yrke som arkitekt, emellertid är mycket skeptisk till.

– Man har placerat alla de här lekredskapen just i den lite mindre branta delen där de små barnen åker, vilket jag tycker är väldigt märkligt. Deras nackar klarar inte av att köra rakt in i däck. De skydd som är brukligt att sätta på stolpar placerade i pulkabackar för små barn brukar snarare bestå av madrasser om de ska fylla sitt syfte.

Även Mikael Granbom, förälder och bosatt i området, är kritisk till kommunens säkerhetslösning.

– Att åka in i en däcks­barriär måste då vara direkt farligt, dessutom riskerar barnen som leker på lekplatsen att bli påkörda.

Mikael var även den som var först med att kontakta kommunen och uppmärksamma dem om missnöjet över den nya lekplatsen, men dialogen som han hade hoppats på uteblev.

– Det jag stör mig på mest är deras nonchalans för säkerheten kring pulkabacken. Eftersom lekplatsen ligger precis nedanför backen kommer pulkaåkare att ha hög fart, säger han och tillägger:

– Jag ifrågasätter om kommunen verkligen ska agera på det här sättet? Det är ett område som det varit flitig debatt kring och att då påbörja en ombyggnation utan någon som helst medborgardialog riskerar bara att skapa konflikt. Att prata med oss som bor i närheten och använder området hade gett dem förslag på små förändringar som hade löst problemet.

Nu har Mikael skickat in ett medborgarförslag där han föreslår att lekplatsen ska flyttas till en plats där den inte utgör någon fara. Ett förslag som nu ligger i samhällsbyggnadsförvaltningens händer.

Tas på allvar

– Alla medborgarförslag tas såklart på allvar, men det betyder inte att det alltid går att genomföra dem, säger Johanna Ek Wahlqvist.

Flera jag talat med säger att det inte funnits intresse för dialog från kommunens sida angående lekplats­bygget, har ni lyssnat tillräckligt på boende i området tycker du?

– Det är alltid de boende som avgör om dialogen varit tillräckligt. Om de inte känner att den varit tillräcklig så har den inte varit det, det vore förmätet att säga något annat.

– I det här fallet är det tydligt att kommunen missbedömt hur mycket information som hade behövts och hur viktig frågan är för de närboende.

Boende tycker att om det bara gick att flytta lekplatsen längre ner så skulle det bli säkrare. Skulle ni kunna överväga att göra det?

– Vi har valt bästa möjliga markområde till lekplatsen, vi kan tyvärr inte flytta lekplatsen. Men vi gör åtgärder så pulkabacken blir så trygg som möjligt, svarar Annika Andersson, verksamhetschef för Teknisk service i Lerums kommun.

På tisdagskvällen greps en man av polis i Lerum sedan han varit hotfull på ett pendeltåg. Mannen ska ha slagit yxan i väggarna på tåget och enligt uppgifter till polisen har han även svingat den mot en person men inte träffat.

Polisen tog emot larmet om den hotfulle yxmannen klockan 17.27 på tisdagseftermiddagen. En patrull kallades till Aspedalens station i Lerum där mannen ska ha gått av tåget i sällskap med en medpassagerare. Mannen har enligt uppgifter till polisen slagit yxan i väggarna och ett säte på tåget. Enligt initiala uppgifter ska han även ha svingat yxan mot någon person som dock inte träffats.

Polisen sökte med flera enheter efter mannen och kunde strax före 18 gripa honom och medpassageraren på Häradsgatan utanför Vattenpalatset. Polisen misstänker att mannen varit påverkad av något berusningsmedel. Mannen är nu misstänkt för försök till misshandel, olaga hot och skadegörelse.

Det var en regnig och kylig höstdag när de två tågen kolliderade klockan 14.27. Olyckan skedde 200 meter från stationen och himlen över Lerum förmörkades snabbt av kolsvarta rökmoln.
När vittnen senare satte ord på sina intryck berättade de bland annat om ett brinnande inferno och känslan av att befinna sig i en krigszon.

Sammanlagt fanns cirka 250 personer ombord på de två tågen. Det var två persontåg, ett med lok och sju vagnar som kom från Stockholm och ett annat, med lok och tre vagnar, som hade lämnat Göteborgs central knappt en kvart tidigare. 

Tåget från Stockholm hamnade på fel spår och den allvarliga utgången var oundviklig då båda tågen höll en hastighet på cirka 100 kilometer i timmen när de frontalkrockade. Vittnen beskrev en kraftig tryckvåg som fick fönsterrutorna på husen runtomkring att skallra och snart utvecklades bränder och explosioner förekom.

200 räddningsarbetare

Bara 15 sekunder efter kollisionen kom det första samtalet till SOS. Lerum brandkår var den första räddningsenheten på plats och så småningom skulle minst 200 poliser, brandmän och sjukvårdspersonal delta i arbetet. Men först att ta sig in på spårområdet var en stor mängd frivilliga vittnen och den lokala polisen som började rädda människor ut från vagnarna. 

LT:s reporter Dan Jansson kom till platsen ungefär samtidigt som de första ambulanserna anlände. Tidningen kom ut två dagar senare och där rapporterade han om att en gråtande och blödande kvinna var hans första syn. Han såg hur det ena tågsetets vagnar låg på sidan och att hjulfästena släppt.

”Ena loket var ihopskrynklat till cirka en fjärdedel av sin normala längd. Vagnen efter var ett enda trassel av metall och såg ut som ett dragspel”, skrev han. Mitt i kaoset uppmärksammade han dock inte enbart elände. ”En äldre kvinna grät av glädje när hennes man kom stapplande över järnvägsspåret”.

Nio personer dog

Nio människor omkom, den sista personen som konstaterades död var en av lokförarna som hittades först två dagar efter olyckan.

De omkomna var sex passagerare, två lokförare och en tågmästare. De var mellan 30 och 59 år gamla och kom från Lidingö, Hallsberg, Linköping, Göteborg, Nässjö, Falköping, Flen och Farsta.

Frågan om hur två tåg kunde hamna på samma spår började omedelbart diskuteras. Enligt de säkerhetssystem som fanns skulle detta inte kunna ske.

Det dröjde inte lång tid innan en del frågor fick svar. En stund innan olyckan hade två signalreparatörer varit på plats för att åtgärda ett fel och därefter visade signalen rätt, trots att växeln låg fel. Det skedde också ett missförstånd i kommunikationsradion mellan signalreparatörerna och trafikledaren inne i Göteborg.

Debatt på SJ

En infekterad debatt startade internt på SJ och i slutet på november delgavs de båda signalreparatörerna och trafikledaren misstanke om vållande till annans död och vållande till kroppsskada. I september 1988 beslutade dock åklagare att ingen av dem skulle åtalas.

Katastrofkommissionen kopplades in dagen efter olyckan och dess utredning kom fram till att säkerhetsbristerna var stora inom SJ vid tidpunkten och att det var en av orsakerna. Kommissionen konstaterade även att det saknades en organiserad ledning i inledningsskedet av räddningsarbetet, men man ansåg ändå att arbetet fungerade då varje insatsgrupp koncentrerade sig på sin uppgift. God hållfasthet på vagnarna ansågs vara en orsak till att inte fler blev svårt skadade.

Kollisionen mellan de två tågen i Lerum är en av de värsta tågolyckorna i Sverige. Katastrofen som krävt flest dödsoffer skedde på grund av ett jordskred i Getå 1918.

På 70-talet skedde en rad olyckor som krävde många dödsoffer. Bland annat dog 15 personer och två skadades allvarligt när ett persontåg krockade med ett godståg mellan Helsingborg och Billeberga 1976.

Men katastrofen i Lerum 1987 var den värsta olyckan på sju år. 1980 inträffade två stora olyckor:

• Den 2 juni dog elva personer och 61 skadades mellan Hinsnoret och Ornäs. Orsakades var att ett tåg passerat huvudsignalerna vid Hinsnoret, trots att dessa stod i stopp, utan att ha inhämtat tillstånd från trafikledningen.

• Redan den 24 augusti skedde nästa stora olycka då ett expresståg spårade ur i Upplands Väsby. Liksom i Lerumsfallet dog nio människor och 39 skadades.

Tre andra tågolyckor som resulterat i många dödsfall har skett i:

• Malmslätt, 16 juni 1912: 22 personer dog och 12 skadades när ett internationellt snälltåg körde in i ett stillastående persontåg.

• Getå, 1 oktober 1918: Den värsta olyckan någonsin i Sverige skedde när ett jordskred på linjen gjorde att ett lok med sju vagnar störtade utför banvallen. Drygt 40 personer dog och ungefär lika många skadades. Det exakta antalet omkomna har inte kunnat fastställas.

• Ställdalen, 13 januari 1956: 20 personer omkom när ett malmtåg krockade med ett persontåg. Olyckan inträffade på grund av ett tekniskt fel som gjorde att malmtåget inte kunde bromsa.

Tågolyckan i Lerum förändrade och förbättrade säkerheten vid järnvägen drastiskt.
– Det blev en revolutionerande förändring i säkerhetssystem och arbetsmetoder, konstaterar Sigvald Goffeng.

Sigvald Goffeng är en Lerumsbo med stor kunskap om järnvägen. Han har arbetat som hög chef på först banverket och därefter olika privata aktörer, senast på Infranord.

Han konstaterar att arbetet på och vid järnvägsspåren skedde på ett oerhört annorlunda sätt 1987 än idag. Och att den tragiska tågolyckan i Lerum var en stark orsak till förändringen.

Nya rutiner

– Efter olyckan införde man säkerhetskontroller för dem som genomför arbeten med tekniska system. Det innebär att den som gör ett signaltekniskt arbete inte längre får kontrollera att arbetet är korrekt utfört själv. Idag ska arbetet alltid kontrolleras av en annan person, en tekniker. Därför jobbar signaltekniker alltid två och två, förklarar Sigvald Goffeng och fortsätter:

– Det är också väldiga kompetenskrav på teknikerna som utför arbetet, särskilt på dem som utför kontrollerna.

– En radikal förändring av arbetsmetod, summerar han.

Det som orsakade olyckan i Lerum var en åtgärd i en växel där sladdar förväxlades. Hade arbetet kontrollerats skulle olyckan med all sannolikhet inte ha skett.

Bättre kommunikation

För 30 år sedan fanns det också stora brister i kommunikationssystemen.

– Det var knastrigt och sprakigt, idag fungerar kommunikationen betydligt bättre.

– Det är också så idag att om kommunikationen inte fungerar korrekt så släpps inte trafiken på. Nu är det väldigt noga att trafiken stängs av under spårarbete, innan fanns en kultur att det inte alltid var så noga, säger han och fortsätter:

– I och med att man nu alltid tar det säkra före det osäkra, drabbas trafiken av stopp och störningar, som resenärerna egentligen kan vara tacksamma för.

Efter 1987 har det skett ytterligare två kollisioner mellan två tåg. Den första inträffade 1993 i Östersund. Den gången var det ett godståg och ett passagerartåg som krockade. Ett tiotal personer fick åka till sjukhus för kontroll. Efteråt ändrades regler för antal vagnar med skivbromsar av viss typ i tågen.

Därefter, 2015, körde ett pendeltåg in i ett urspårat godståg ur i Södertälje.

Det har också skett ett större antal urspårningar och krockar mellan andra fordon och tåg samt även påkörningar av människor på järnvägsspåren.

Olyckan förändrade Stig Bolanders liv. Han var tågmästare men minnena gjorde att han inte kunde återvända till sitt gamla jobb.

Olycksdagen arbetade Stig Bolander som tågmästare på Stockholmståget. När tågen kolliderade satt han och kollegan i tjänstekupén i fjärde vagnen.

– När tåget passerade den felaktiga växeln körde vi 110-120 kilometer i timman, och när vi bytte spår i så hög hastighet krängde tåget till ordentligt. Det var uppenbart att något var fel. Sedan blev det tvärstopp. Och då slängdes jag in i väggen, säger Stig.

Han och kollegan försökte samtidigt tränga sig ut ur kupén, men dörren var trång.

– Och när vi väl kom ut märkte vi att vi hade glömt våra mössor. Vi var ju tjänstemän så vi gick tillbaka för att hämta dem.

De gick ut på banvallen för att försöka ta reda på vad som hade hänt.

– Jag skulle springa fram och prata med föraren men kom bara till de två förstaklassvagnarna längst fram i tåget. Människorna där inne stod och skrek och behövde hjälp att komma ut.

Det gick inte att ta sig vare sig in eller ut genom dörrarna. Eftersom det var högt upp till fönstren bestämde Stig sig för att hämta en stege på stationen. Han tänkte ställa den mot tåget så att det skulle gå att ta sig ut genom fönstren. Han kom dock inte långt innan det blev kolsvart av all rök.

– Det var vårt lok som hade börjat brinna av oljan. Det var så svart att jag inte såg tåget trots att jag bara var några meter från det, säger han och fortsätter:

– Då försökte jag få folk att hoppa ut. Det är 30 år sedan men jag har fortfarande minnen som är helt klara, till exempel var det en äldre dam i blå klänning som var alldeles blodig. Jag bad henne hoppa ut och till slut gjorde hon det. Jag tog emot henne nere på marken.

Som en krigsplats

Sedan dröjde det inte länge förrän räddningstjänsten kom till platsen.

– Och de gjorde ett helt fantastiskt jobb.

Han satte återigen igång med att leta efter loket.

– Men jag hittade det inte. Det fanns en åtta meter lång järnklump intill en av förstaklassvagnarna, men ett SJ-lok väger 91 ton och är 16 meter långt. Det tog ett tag innan jag förstod att klumpen var loket.

Stig gick fram och tillbaka på olycksområdet – som han beskriver som en krigsplats.

– Det var rök, brand och folk som skrek – och ibland var det knäpptyst.

När han gick där kände han skuld.

Varför?

– Jag vet faktiskt inte. Det var väl för att jag var SJ-anställd och det var mitt företag som hade ställt till det.

Någon från räddningstjänsten rådde honom att besöka Lerums vårdcentral.

– Jag kände ingen smärta men var skitig och blodig.

Det var en präst i väntrummet och han frågade om han kunde göra något för Stig, som sa att han ville åka hem till bostaden i Partille.

Långvarig skada

När Stig kom hem ringde han till sin dåvarande flickvän som var hos några kompisar i Alingsås. Han förklarade att han ville att hon skulle komma hem eftersom han hade varit med om en tågolycka och inte mådde bra.

– Hon sa att hon och kompisarna skulle komma och bad mig laga mat, för att jag skulle hålla mig sysselsatt. När de kom innanför dörren ropade kompisen ”har det brunnit?”.

– Det var min uniform som var så inpyrd av rök.

Morgonen efteråt hade han väldigt ont i kroppen. Han åkte till sjukhus och läkaren sa först att det inte var så allvarligt, men sjukskrev Stig i två veckor.

– På väg därifrån mötte jag en sjukgymnast som frågade hur det var med mig och som konstaterade kraftiga muskelskador.

Han hade fått en whiplashskada av att ha åkt in i väggen, och blev inte helt återställd förrän tio år senare. Det var inte bara fysiskt katastrofen satte spår.

– Jag försökte återvända i tjänst i juni men det gick inte. Jag jobbade två veckor men varje gång det skedde en inbromsning eller krängning mådde jag så oerhört dåligt att jag inte kunde fortsätta, jag fick börja jobba i inre tjänst istället.

Hade kollisionen inträffat bara några sekunder senare hade Petra Borell befunnit sig i gången och flugit som en projektil genom luften. Hon åkte i den första vagnen på tåget från Göteborg och olyckan förändrade hela hennes livssyn.
– Jag vet att det kan vara snipp, snapp, snut, så är man borta, säger hon.

Petra stod längst fram i vagnen och väntade otåligt på att toaletten skulle bli ledig. När tåget kom till Jonsered tipsade hennes kurskompis från universitetet om att det även fanns en toalett längre bak i vagnen. Väl klar med toalettbestyren skulle hon låsa upp dörren. Då blev allting svart.

Hur länge hon var medvetslös vet hon inte, men när hon vaknade på spårområdet upplevde hon starkt blåljus, höga ljud, ett allmänt kaos och framför allt den fräna lukten av rök.

– Under en lång tid efteråt skapade jag en ren och skär hypersensitivitet för rök. Vi bodde på fjärde våningen och jag kunde känna lukten av marschaller längre ner på gatan. Jag kunde vakna upp med panik mitt i natten och säga till min man att ”det brinner”.

Idag är Petra bosatt med sin familj i Lysekil, men 1987 bodde hon i Alingsås och det var dit hon var på väg efter en dag med statsvetenskapliga studier. De exakta omständigheterna kring hur hon blev räddad ur tåget vet hon inte, men senare såg hon en intervju på Västnytt med en man som berättade att han räddade en kvinna på en toalett.

Petra fick hjälp till vårdcentralen i Lerum där hon minns att hon satt med händerna för ansiktet. När hon tog bort händerna såg hon att de var helt blodiga. Med huvudvärk och illamående hamnade hon så småningom på sjukhuset i Borås, då alternativen i Alingsås och Göteborg redan var fullbelagda.

Toaletten räddningen

Hon röntgades, läkaren konstaterade att käken var lite sned och hon hade ett jack vid läppen. Även knäet hade blivit skadat och hon tvingades att hoppa på kryckor i fyra veckor.

– Jag tror att jag slog i spegeln eller handfatet. Men det var toaletten som räddade mig, den var som en liten cell.

Petra har många gånger tänkt på hur det skulle ha gått om olyckan skett några sekunder senare, om hon hunnit få upp dörren och kliva ut i gången. Hon är övertygad om att hon då varit ett av dödsoffren i vagnen. Denna tanke plågade henne under lång tid.

Följande vår åkte hon på en skidresa till Alperna. Under normala omständigheter en fantastisk resa, men nu kunde hon inte känna någon glädje. ”Här är jag och åker skidor, har jag egentligen rätt till det? Hur går det att vara så nära döden och lyckas slinka undan?”, var frågor hon ställde sig.

– Varför blev jag utvald att få leva vidare? Jag var inte så gammal, bara 22 år, men jag bar ändå skuldkänslor. 

Under flera månader gick hon till en psykoterapeut där hon successivt fick ett nytt perspektiv – lev och ta tillvara på den andra chansen. 

– Jag tror att det var det som gjorde att jag bara två år efter olyckan födde min första son. Hade inte olyckan skett hade jag förmodligen tagit den säkra vägen – först pluggat färdigt, sedan skaffat hund och radhus, och fött barn efter att jag fyllt 30 år. Det var så alla i min umgängeskrets gjorde.

Personen som alltid planerade långsiktigt med hängsle och livrem var borta. 

– Jag vet att det kan vara snipp, snapp, snut, så är man borta.

Än idag har hon fysiska men då tänderna slog ihop så hårt att små sprickor bildades. Det har orsakat sämre kvalitet på dem och hon har två gluggar efter tänder som dragits ut. Även ärret efter jacket vid läppen finns kvar. På många sätt har olyckan påverkat hennes liv, trots det konstaterade hennes äldste son nyligen att hon aldrig talar om den. Hon beskriver själv hur det varit som ”tyst, dött och begravet” kring katastrofen.

Inget strålkastarljus

Då tänker hon inte bara på att hon sällan berättar om den själv, utan att hon upplever att hela händelsen sopats under mattan. Fram till att hon lyssnade på ett P3 dokumentär-avsnitt om olyckan i somras hade hon inte tagit del av någon medierapportering sedan den inträffade, och hon saknar reaktioner från makthavarna. En statlig katastrofkommission gjorde en utredning, men sett både ur ett ansvarsperspektiv och mediadrevsperspektiv är hon övertygad om att olyckan fått ett helt annat strålkastarljus på sig om den hänt några år senare.

– Om den hade hänt idag, eller även på 90-talet, så hade inte staten kunnat ducka som man gjorde, säger Petra.

Med hjälp av en egen jurist drev hon sitt ärende och efter tio år fick hon 72 000 kronor från SJ.

Bert Leandersson satt på tåget från Stockholm mot Göteborg när tågen kolliderade. För honom är händelsen väldigt mycket där och då.

Bert Leandersson, då 23 år, var på väg från Stockholm till Göteborg när olyckan inträffade. Händelsen finns kvar i honom men verkar inte ta upp någon av de största platserna i minnesbanken.

När han ska beskriva vad som hände säger han:

– Mina minnesbilder är rätt svaga och ibland felaktiga, jag har till exempel för mig att det var mörkt ute och att jag såg strålkastare i mörkret. Men när jag läste på inför den här intervjun såg jag att olyckan inträffade 14.27 så det kan inte stämma.

Kan det ha varit röken?

– Tror inte det, jag minns ingen rök.

Satt långt bak

Bert studerade till fotograf på fotohögskolan i Göteborg och hade en lånad kamera med sig på resan.

– Jag vet att jag tyckte att det var väldigt viktigt att få med mig den. När tåget stannade gick jag först ut utan kameraväskan, men så fort jag kom på det gick jag tillbaka för att hämta den.

Han tog dock aldrig upp kameran och fotograferade.

Varför?

– Den tanken slog mig aldrig.  Men för mig skulle det känts konstigt att fotografera i en sådan krissituation som jag själv var en del av.

Bert satt i en av de sista vagnarna, som stod upp på spåret efter kollisionen.

– Jag tänker att det var oerhört mycket slump som gjorde att jag satt där jag satt och att det gick som det gick för mig. Liksom slumpen hade stor betydelse för de andra, och har det för oss alla i väldigt många situationer.

Fick tunnelseende

Han märkte av en mycket kraftig sidorörelse.

– Och sedan tvärstopp. Någon skrek till. Jag är osäker på om det gick sönder saker, säger han och fortsätter:

– För mig blev fokus väldigt nära, jag såg inte helheten. Jag hade liksom ett tunnelseende. Eller att man tänker sig en bild som är väldigt skarp i dess mitt men helt oskarp utåt kanterna.

– Det var en väldigt koncentrerad upplevelse.

Bert hjälpte en äldre kvinna ut ur tåget och kanske ytterligare någon person från en av de liggande vagnarna. Sedan kom räddningstjänstpersonalen och då gav han sig av upp mot motorvägen där han liftade in till Göteborg.

Åkte till skolan

– Jag kom fram till skolan ungefär när jag skulle ha kommit fram om tåget hade kommit fram som det skulle.

– Jag minns att jag kom ut från ett mörkrum när en klasskamrat sa något om olyckan. Då sa jag att jag var med på ett av tågen. Det kändes liksom som att jag var i en bubbla.

– Allt, bortsett från olyckan, var som vanligt.

Varför sa du inte något om vad du hade varit med om innan någon annan tog upp det?

– Dels så var det inte många på skolan den eftermiddagen och dels träffade jag ingen när jag kom utan började arbeta med det jag skulle göra. Men framförallt så hade jag inte förstått vidden av olyckan. Jag hade inte lyssnat på radio eller tv. Utan först då förstod jag omfattningen, att människor dött och att så många hade skadats.

Bortanför allt annat

I efterhand har han inte tänkt särskilt mycket på händelsen.

– Det känns lite konstigt, olyckan blir som en parantes. Jag var med och gjorde det jag gjorde, men det är som att den ligger lite utanför allt annat, så där som man kan känna när det händer något som kraftigt avviker från resten av livet.

Leif Kåvestad var med om olyckan och hjälpte skadade.
Han dokumenterade också händelsen, och efteråt publicerades hans fotografier i Aftonbladet.

Leif Kåvestad satt på tåget från Stockholm.

– När vi började närma oss Göteborg gick jag på toaletten, och jag var där när olyckan inträffade. När tåget började kränga ställde jag mig med ryggen tryckt mot väggen.

– Sedan, när det smällde, kände jag inget.

Leif tog sig ut för att se vad det var som hade hänt. Han var i närheten av restaurangvagnen, och där var det folktomt men väldigt mycket glassplitter.

– När jag tittade ut såg jag att loket hade klättrat upp på det mötande tåget.

Folk började klättra ut ur tåget och Leif hjälpte sina medpassagerare att komma ut.

– När allt sådant arbete var klart började jag fotografera, jag har alltid fotograferat mycket så det föll sig naturligt.

Liftade till Göteborg

Efteråt liftade han in till Göteborg.

– Jag var rätt skakad så jag gick in på en pub och drack några öl för att lugna ner mig.

Mitt i stunden var han ändå relativt samlad.

– Men på kvällen kom det över mig och blev ganska jobbigt.

– Jag var påverkad långt efteråt. När jag skulle ta tunnelbanan in till Stockholm från där jag bodde då var det en kurva på ett ställe, och där krängde tunnelbanan alltid till. Det kändes. Det var många år som minnena kom tillbaka varje gång det hände.

Han försökte sälja sina foton till Expressen, som dock endast erbjöd 3 000 kronor.

– Så jag sa nej tack.

Köpare blev istället Aftonbladet, som betalade 15 000 kronor.

– Det tjöt och skrek, sen blev det bom stopp och så började vagnen sakta välta. Då tänkte jag att det här kan inte hända, säger Ulrika Davidsson.

Ulrika Davidsson, som då hette Gustafsson, var 26 år och gravid i åttonde månaden. Hon bodde, precis som hon fortfarande gör, i Alingsås och hon var på väg hem.
– Jag jobbade deltid sista tiden före förlossningen, säger hon.
– Som pendlare ville jag inte sitta och trängas. Jag satte mig i en kupé med två andra personer, längst bak i den mittersta vagnen, berättar hon.

Hon hade slumrat till när tåget plötsligt bromsade kraftigt och smällen kom. Vagnen, av en modell som sällan används nu för tiden, blev liggande på sidan, med korridoren uppåt.
– Jag satt i färdriktningen och slog i ansiktet i plyschen på sätet mitt emot, säger Ulrika.

Magen fick en smäll
Magen fick också en smäll och hon blev väldigt orolig för barnet. De tre i kupén hamnade i en hög.
– En kille fick panik, trampade ner oss andra och tog sig ut.
Snart kom andra resenärer krypande i korridoren och hjälpte Ulrika och den andra passageraren upp och ut.
– Det låg folk överallt utanför. När jag stod där på tåget och såg ner var det som att jag betraktade det utifrån. Men det är väl ett sätt att skydda sig, säger hon.

Ulrika fick skjuts från olycksplatsen av en Alingsåskvinna, som hade svängt ner från motorvägen för att titta efter sin pappa, som brukade åka tåg. Men han var lyckligtvis inte med det tåget.
– Jag var bland de första som kom in på Alingsås lasarett. Jag var orolig för barnet, men det tog jättelång tid innan en gynekolog kom och undersökte det. Mamman går före, säger Ulrika.
Hon hade klarat sig med en skrapskada i ansiktet och ont i nacken. Det nackonda gick över efter förlossningen.
– Det var tur i oturen att jag var gravid för då är det lite uppluckrat i skelettet, säger hon.

På julafton 1987 föddes dottern Karin. Ulrika Davidsson har fortsatt att åka tåg, hon hejar ibland på alingsåsaren som hjälpte henne ut från tåget och olyckan har egentligen bara satt spår på ett sätt.
– Jag sitter alltid baklänges, säger hon.

Bara två år efter att vårdcentralen i Lerum öppnade ställdes man inför den största utmaningen som man någonsin ställts inför. Ett katastrofteam skickades omedelbart ut på fältet och snart strömmade mängder av chockade människor in genom entrén.

De svårast skadade personerna kördes med ambulans till sjukhusen i Göteborg och Alingsås. Men störst antal patienter hamnade på Lerums vårdcentral, som bara ligger 300 meter ifrån olycksplatsen. Personalen släppte allt de hade i sina händer för att hjälpa 58 drabbade tågresenärer.

1987 låg vårdcentralens primärvårdskansli på motsatta sidan motorvägen, med utsikt över tågstationen, och det var genom samtal därifrån som dåvarande vårdcentralchefen Gunnar Hedelin fick beskedet om olyckan.

– Jag tänkte att jag måste få ett grepp av vad som hänt, att vi måste samla oss och se vad vi kan göra.

Patienter lämnades mitt under pågående undersökningar, genom telefonsamtal bokades eftermiddagens andra patienter av, och dem som man inte hann få tag på fick vända vid dörren. Tillsammans med en kollega tog Gunnar Hedelin själv post vid ambulansingången, där han förväntade sig fullt tryck. Men där stod de helt i onödan, skulle det visa sig. Dit kom inte en enda människa, men på andra sidan huset var synen en helt annan.

– Jag stod vid entrén och det var som ett sorgetåg som kom lunkande. Det var ingen som skrek utan det var så oerhört dämpat, en stämning så att man verkligen kände att det var en katastrof som hade hänt, säger läkaren Olle Wik.

Många i chock

Rent medicinskt var insatsen inte speciellt komplicerad.

– Det var mest lindriga skador, blessyrer, men det var många som var i väldig chock. Det var någon som frågade efter sin fiol. Vi samlade alla i gymnastiksalen på övervåningen där vi gav dem kaffe och talade med dem, säger Olle Wik.

Tack vare en stor mängd personer kunde man hantera situationen. Förutom att vårdcentralen hade en god bemanning på egen hand kallades personal in från vårdcentralerna i Floda och Gråbo. Och därutöver kom bland annat psykologer, apotekspersonal, vårdpersonal från Tuvängens sjukhem och nunnorna från Öxeryd.

Samtidigt pågick arbetet på fältet. En av Gunnar Hedelins första åtgärder var att skicka ut ett katastrofteam. Ett antal läkare och undersköterskor greppade färdigpackade väskor med nödvändig utrustning och klädda i knallorange overaller, vita hjälmar och kraftiga stövlar begav de sig snabbt mot stationen.

– Vi hade fått den utrustningen bara ett par veckor tidigare och nu var den guld värd, säger vårdcentralchefen.

Var på posten

En läkarna på plats var Marianne Fahlström. Men i hennes fall var det en tillfällighet som gjorde att hon hamnade i händelsernas centrum.

– Jag var ledig den dagen och var på posten tillsammans med min då tioårige son. När vi kom ut sa någon att tågen hade smällt. Vi gick mot stationen, och jag kommer ihåg att det var alldeles tyst och att jag såg vit rök, sen bolmade det plötsligt upp svart rök.

Hon placerade sonen i bilen innan hon snabbt tog sig till olycksplatsen. Där insåg hon faran med omkullvälta elledningar som låg på marken och inväntade räddningstjänsten innan hon gick in på spårområdet.

– Jag hjälpte en tågmästare som hade hoppat från tåget i farten. Han var grön i ansiktet och såg jättechockad ut. Det enda han sa var ”foten, foten” och jag såg direkt att den var bruten. Senare förstod jag att det var den enda skada han fick.

Marianne Fahlström tog sig också an en förvirrad kvinna som upprepade gånger sa att hon var tvungen att ha sin väska.

– Hon hade varit fastklämd och satt på en bår. Vi gav henne dropp men då jag förstod jag inte hur skadad hon var. I kontakt med sjukhuset fick jag veta senare att hon hade svåra klämskador på lungorna och fick ligga flera dagar på intensiven.

Det som Marianne Fahlström framför allt tänker på så här i efterhand är att hon i sitt fokuserade tillstånd inte tog in några ljud, inte ens räddningshelikoptern som anlände.

– Det måste ju ha dånat, säger hon.

Arbetet gick snabbt

Hon blev också förvånad över hur snabbt allt gick och berättar att olycksplatsen var så gott som tom på folk när helikoptern landade en halvtimme efter kollisionen.

– Sen gick jag tillbaka till bilen. Det stressade mig hela tiden att min son var där och när jag kom tillbaka låg han på golvet och var jätterädd. På kvällen satt jag med honom och det tog lång tid för honom att somna.

Mindre än tre timmar efter kollisionen var en intensiv arbetsinsats över. Klockan 17.15 samlades vårdcentralens personal till ett möte, där de kunde börja bearbeta vad de varit med om.

– Även om man är läkare så är det ju en omtumlande situation, konstaterar Marianne Fahlström.

Uppföljningen av arbetet resulterade bland annat i en informationsfilm, som Gunnar Hedelin tillsammans med en kollega visade upp och föreläste om på andra vårdcentraler.

– Vi lärde oss mycket som andra också kunde ha nytta av, säger han.

Bland annat saknades ett internt kommunikationssystem som gjorde att det blev svårt att få en överblick över situationen. Till stor del löste man detta i stunden genom kurirer som sprang fram och tillbaka mellan vårdcentralen och olycksplatsen.

Gynnsam plats

Olyckan var en tragedi, men de tre läkarna konstaterar att omständigheterna spelade räddningsarbetet i händerna. Den skedde vid en tidpunkt när vårdcentralen var öppen och platsen var optimal.

– Den låg nära vårdcentralen, det fanns en stor parkering intill och den låg nära motorvägen så ambulanserna kunde komma dit snabbt, säger Gunnar Hedelin.

– Tänk om olyckan hade hänt mellan Aspen och Jonsered, det hade varit en helt annan sak, tillägger Olle Wik.

Daniel Elfvelin

daniel@lerumstidning.com

En krigszon – mitt i Lerum. Så beskriver brandmannen Per-Arne Helmborn olycksplatsen.

När tågolyckan inträffade hade Per-Arne Helmborn arbetat som brandman i tio år. Även om han hade sett mycket fanns det inget som kom i närheten av det han skulle se under den här dagen.

På förmiddagen den här ödesdigra dagen var Per-Arne och hans kollegor ute och drog upp en häst som hade gått fast sig. När de kom tillbaka till stationen åkte han och en kollega iväg för att hämta hem material från en brand som de hade varit på den helgen.

Kraftig brand

Brandmännen åkte i en mindre bil upp på E20 via Kastenhofsmotet och körde i riktning mot Göteborg när de såg ett tåg komma i riktning mot Lerum. I efterhand förstod de att det måste ha varit ett av olyckstågen. De åkte av vid Hulanmotet och fick strax därpå larmet om att det hade skett något vid Lerums station.

Inledningsvis var det väldigt oklart vad larmet handlade om. Per-Arne och hans kollega trodde först att det var någon som hade blivit påkörd av tåget. De fick dock fler larm som tydde på att det kunde vara något annat som hade hänt. Och när de kom fram till olycksplatsen blev de varse om olyckans dignitet.

– Det var ett virrvarr av krossade vagnar och lok och så brann det rätt kraftigt. Folk klättrade ut från fönstren.

– Det var som en krigszon, säger Per-Arne med emfas och fortsätter:

– Det var också redan mycket civilfolk på plats som hjälpte till med att utrymma tåget.

Oro för elledningarna

I första skedet var brandmännen oroliga för elledningarna som låg på marken. De larmade om olyckans storlek och att det behövdes mycket räddningstjänstpersonal från brandkår, polis och ambulans.

När kollegorna kom arbetade några med släckning och några med att få ut personer ur vagnarna.

– Jag minns till exempel en kvinna som satt fastklämd vid ett bord, vi fick såga loss henne. När vi hade fått ut henne dröjde det inte lång tid innan hela vagnen stod i lågor, säger Per-Arne.

De kämpade med en enorm hetta under tiden de hjälpte människor som satt fast. Sedan antände loket från Stockholm på grund av att transformatoroljan var så varm.

Han tror att de som kunde räddas räddades.

– Alla som överlevde olyckan fick vi ut, det är vi nästan helt säkra på, säger brandmannen.

Ingen krishantering

När alla levande var ute och i säkerhet arbetade man med att ta ut de omkomna.

– Vi delade in olycksplatsen i sektioner och arbetade metodiskt. Det var också många civila som gjorde ett jättearbete.

Per-Arne hade varit med vid jobbiga olyckor tidigare men aldrig något i den här storleken.

– Jag tänkte på det här ett par år efteråt. Vissa syner glömmer man inte.

Hur bearbetade ni det ni hade varit med om?

– Det fick man göra själv.

– Vi som hade varit med fick ett brunt kuvert med ett frågeformulär, men det slängde jag.

Ingen psykologhjälp?

– Nej, så var det inte på den tiden. Det var några killar som hade jobbat en kort tid som slutade efteråt. Krishanteringen är annorlunda idag, och det är bra.

När Tomas Sundbäck kom innanför dörren hemma förmådde han inte mer än att säga hej till mamma innan han gick upp på övervåningen och lade sig i sängen. När hon någon timme senare kom och skulle berätta vad som hänt i Lerum kunde Tomas bidra med betydligt mer information. Han hjälpte själv människor att ta sig ut från tågvagnarna.

Tomas Sundbäcks historia börjar några timmar tidigare när han satt i bilen vid en parkeringsplats i närheten av stationen. Han rotade efter något i sin väska när tågen kolliderade mitt framför ögonen på honom. För ett ögonblick hade han svårt att ta in vad som hänt och fortsatte att gräva i väskan.

– Det var så overkligt.

Användning av kunskap

Efter den första förvirrade reaktionen kom instinkten att hjälpa till. Han beskriver hur han ett par år tidigare lekt sig igenom lumpentiden i ett sjukvårdskompani i Sollefteå, men nu skulle han få användning av sina kunskaper. Med hjälp av bilen rammade Tomas en stolpe till staketet som vek sig så att han själv och flera andra personer kunde komma in på spårområdet.

– Det låg elledningar på marken och det var ju egentligen vansinnigt att vi gick in, men det var inget jag tänkte på då. 

Fastklämda

Snart tog sig Tomas in i en av de första vagnarna i Stockholmståget. Han möttes av en kuslig syn med fastklämda människor och där allt i vagnen hade kastats fram.

– Jag hjälpte flera i vagnen och kommer speciellt ihåg en dam. Hon satt med krossade ben och undrade om jag var Gud, säger han.

Då folk började slå sönder fönsterrutor och vagnen blev allt mer rökfylld tog han sig ut igen. Han berättar hur många frivilliga gjorde en viktig insats innan brandmän kom och tog över räddningsarbetet.

– Sen kom hyenorna, pressen.

Ungefär samtidigt började Tomas på allvar förstå vad han varit med om och hamnade i chock. Minnesbilderna därefter är suddiga. Han blev omhändertagen av ambulanspersonal, fick en varm jacka och han har även för sig att han fick en spruta. En stund senare satte sig Tomas i bilen igen och körde hem. Med ett jack i ansiktet, sotig och med sönderbrända skor lade han sig utmattad på sängen.

– Det var hej, hej. Någon krishantering var det inte tal om, vi blev lämnade vind för våg.

Fastetsat

Under lång tid efteråt kunde Tomas inte ens vara i närheten av ett tåg och än idag kan han känna obehag. En del scener har etsat sig fast.

30 år senare upplever han att händelsen fått allt för lite uppmärksamhet.

– Jag tycker att det är synd att kommunen inte satt upp ett minnesmärke eller något, precis som man lägger blommor och kransar där människor förolyckats. Det skulle hjälpa dem som var där. Det här var en olycka med flera döda och den får inte glömmas bort.

– En svart dag. Från lugnet uppstod inferno, så beskriver Fernando Rodrigues olycksdagen.
Men han tvekade aldrig utan slängde sig in i infernot för att rädda de som räddas kunde.

Fernando Rodrigues var 27 år när han plötsligt befann sig mitt i den oväntade katastrofsituationen.

Han var på väg till sin bil, som stod parkerad i närheten av stationen, när han såg ett av tågen komma. Han tittade på tåget och sedan på sin bil och då hörde han explosionen.

– Efteråt syntes rök som var formad som en svamp.

Fernando reagerade direkt.

– Kraftledningar hade åkt ner på marken. Men jag tänkte på mina barn och på att det kunde finnas barn i tågen så jag hoppade över staketet och tog mig fram under och över kraftledningarna, säger han och fortsätter:

– När jag såg att det var två tåg tänkte jag att det måste finnas många människor som behöver hjälp. Spontant gick jag in i tåget som kom från Göteborg.

Det han såg var hemskt.

– Det låg många skadade människor i vagnarna, som inte längre såg ut som tågvagnar, och när jag tittade människorna i ögonen såg de skrämda och chockade ut, säger han och fortsätter med en suck:

– Jag kände mig så oerhört ensam.

Fernando koncentrerade sig på dem som verkade mest skadade.

Han lyfte ut de skadade genom fönstren och överlämnade dem till andra som tog emot på utsidan.

Allt eftersom tiden gick kom det fler och fler civila människor och sedan även räddningspersonal.

– Jag är väldigt tacksam för att polisen och den andra räddningspersonalen inte stoppade mig, jag var så rädd för att de skulle be mig lämna platsen.

Erfaren räddare

Han tänker att orsaken till att han fick stanna kvar kan ha varit att det märktes att han visste vad han gjorde. Fernando har en bakgrund dels som sjöräddare i Portugal, där han växte upp, och sedan som Natosoldat.

– På något sätt var jag beredd på det här, på att hjälpa människor i nöd. Jag var också i väldigt bra fysisk form, jag var 27 år gammal och tränade kampsport.

– Rätt man på rätt plats.

Han beskriver att det först var väldigt rökigt, men att luften blev klar efter ett tag.

– Sedan smällde det till och då kom röken tillbaka.

Fernando kämpade och slet med att hjälpa så många han kunde fram till att det kom två poliser som sa att han måste åka hem, nu kunde han inte göra mer.

Leva med

Han bodde ensam i en lägenhet i Gråbo och fick ingen hjälp med att bearbeta det han hade varit med om.

– Jag fick möta det här själv. Och det gick bra.

– Men jag hade två turturduvor som var förälskade och när de parade sig slog deras vingar mot burens galler. Jag klarade inte av det metalliska ljudet så jag fick lämna över fåglarna till några i Alingsås.

Även om han kände sig återställd efteråt fanns det saker han undvek.

– Det tog lång tid innan jag åkte tillbaka till Lerum, även om jag bodde i Gråbo undvek jag att åka hit, säger han och fortsätter:

– Det är en upplevelse som inte går att sudda ut, men man får lära sig att leva med den.

Lars Gösta Sjögren stod på perrongen när tågen krockade. Hans minnesbilder är lika skarpa som om katastrofen hade inträffat igår.

Lars Gösta stod och väntade på tåget hem till Norsesund när de två tågen kolliderade. Han tog sig fram till olycksplatsen för att se om det var något han kunde göra.

Hur såg det ut?

– Det var kaos och skrot och brand. Väldigt dramatiskt. Jag minns också särskilt väl en ung kvinna som stod på perrongen och skrek ”tågen kolliderade, tågen kolliderade” upprepade gånger. Hon var chockad.

Han gjorde vad han kunde för att hjälpa nödställda.

– Jag klättrade upp på tåget och hjälpte passagerare att komma ut, minns han.

När räddningstjänsten kom till platsen hjälpte Lars Gösta personer som hade kommit med något av tågen men klarat sig välskadda upp till motorvägen.

– Där stannade jag bilar som åkte långsamt förbi olycksplatsen och förklarade situationen och frågade om personen kunde få lift till Göteborg.

Han visste vad han skulle göra och vilka faror som fanns eftersom han är utbildad inom räddningstjänst och brandväsende.

– Genom rekryten som flygmekaniker på Sotenäs.

Händelsen satte spår, som fortfarande sitter kvar:

– Jag kan fortfarande se det framför mig, särskilt när jag pratar om det så här. Då var jag ändå inte i närheten av dem som dog och skadade svårt.

Lerums kommun planerar inte något arrangemang i samband med 30-årsdagen för tågolyckan.
– Det ordnas inte något officiellt från kommunens sida utan det uppmärksammas på hemsidan och Facebook, säger kommunalrådet Dennis Jeryd (S).

Tågolyckan 1987 har satt djupa spår i många av de människor som på ett eller annat sätt var involverade. Flera av de personer vi intervjuat upplever att strålkastarljuset slocknade snabbt och att katastrofen sedan glömts bort.

Tomas Sundbäck, ett av de vittnen som rusade in på olycksområdet, efterlyser till exempel ett minnesmärke.

– Det skulle hjälpa dem som var där. Det här var en olycka med flera döda och den får inte glömmas bort, säger han.

Offer hedras i Ställdalen

2006 reste ortsbefolkningen ett minnesmärke i Ställdalen 50 år efter en tågolycka som krävde 20 liv. Men i Lerum finns inte planer på att hedra offren på något liknande vis.

– För dem som drabbades var det en personlig tragedi och en händelse som påverkade kommunen och samhället. Jag tror att alla vi som på ett eller annat sätt var berörda fortfarande minns var vi var och vad vi gjorde, när det hände. Vi som kommunal organisation har däremot inte planerat att själva sätta upp något minnesmärke, säger Dennis Jeryd.

Mitt under diskussionen om att det inte fanns någon riktigt bra nyhet att lyfta fram på Lerums Tidnings förstasida inträffade olyckan som en nattsvart ironi.
Fem år tidigare hade reportern Stefan Samuelsson förlorat sin syster i en tågolycka, nu skulle han själv rapportera om en ny tågkatastrof.

Stefan Samuelsson, numera journalist på Alingsås Tidning, var tillsammans med kollegan Dan Jansson de enda reportrar som fanns på plats på redaktionen. Pressläggning närmade sig och som så många gånger både tidigare och senare handlade diskussionen vid den här tidpunkten om vad som skulle lyftas fram som huvudnyhet.

Men de skulle snart bli avbrutna i sina funderingar. En kollega på annonsavdelningen satt i ett telefonsamtal med en butiksinnehavare med utsikt över stationen.

– Hon ropade högt i telefonen att nu krockar tågen så vi fick reda på det i samma ögonblick som det hände. Vi rusade ut och såg en rökplym stiga mot himlen, berättar Stefan Samuelsson.

De tog sig fram till olycksplatsen och mötte en ström av drabbade tågresenärer som var på väg mot vårdcentralen. Men snart vände Stefan om för att ”hålla i trådarna” på redaktionen medan kollegan skötte arbetet på fältet.

Fokus på jobbet

Med redaktionschefen Ulla Alvermalm på semester var det mest naturligt att Stefan tog den rollen. Men sannolikt fanns också en annan bidragande orsak. Bara fem år tidigare hade hans 28-åriga syster omkommit i en tågolycka utanför Söderhamn.

– Man går ändå in i jobbet i ett sånt läge, åtminstone gör jag det. Men det är troligt att jag valde att inte röra mig så mycket på olycksplatsen just på grund av att det väckte liv i minnena från min systers olycka. Så ser jag det i efterhand i alla fall.

Hur tog du in hela situationen?

– Det kommer jag inte ihåg mer än att det var helt osannolikt, två tåg som frontalkrockade, det skulle inte kunna hända.

Funderade du någon gång på att strunta i yrkesrollen och rädda människor?

– Jag tänkte aldrig den tanken, men jag var heller aldrig inne på olycksområdet.

Något som motiverade honom att gå in i yrkesrollen var också hans egna tragiska minnen.

– När min syster hade omkommit slukade jag allt jag kunde komma över om den olyckan, men kände ändå att jag hade velat veta mer. Den vetskapen gjorde det lättare att gå in i journalistrollen och försöka ha en så fyllig bevakning av katastrofen som möjligt.

Väldig huvudvärk

Snart kallades också Christina Lundin, senare redaktionschef på Lerums Tidning, in för att hjälpa Dan Jansson med att intervjua personer och dokumentera på plats. Inledningsvis låg fokus mycket på att fotografera och utan dagens digitala teknik försökte trion sedan via små rutor på negativ bedöma vilka som var de bästa bilderna.

Hade ni någon moralisk diskussion kring fotona?

– Vi pratade inte så mycket om det, det fanns inte tid. Men det är klart att det sitter i ryggmärgen att inte ta närbilder på människor i nöd, eller svårt skadade.

Först vid 23-tiden på kvällen lämnade Stefan Samuelsson redaktionen.

– Det är klart att jag kände mycket med tanke på vad som hänt med min syster och jag vill minnas att jag hade en väldig huvudvärk hela kvällen.

Dagen efter trycktes tidningen som innehöll en rad artiklar som handlade om alltifrån beskrivningen av det brinnande infernot till rapportering om antalet döda och skadade, och tågbanornas säkerhetssystem.

– På så kort tid som vi hade på oss tycker jag nog att vi lyckades spegla det som hänt. Vi hade till och med en artikel om kopplingsfelet av kabeln, som de sen kom fram till var orsaken. Sen är det klart att tanken finns att vi skulle ha kunnat göra ännu mer och varit ännu bättre. Som journalist blir man aldrig riktigt nöjd, åtminstone blir inte jag det.