NÄÄS: Stämningsfull marsch, vildsint oxdans och självklart ringdans runt stången. Midsommarfirandet på Nääs håller fast vid stolta traditioner.
Klädda i folkdräkter, ofta egensydda från sina hemorter, radar både barn och vuxna upp sig för marschen som sparkar igång firandet på Nääs. Kent Johannesson i Skallsjö folkdanslag är en av två deltagare som går längst fram med den svenska flaggan. En liten stund senare ska han delta i föreningens årliga dansuppvisning.
– Nu är vi inte så många som vi har varit, åldern tar ut sin rätt, säger han.
Återväxten är inte den bästa, men förhoppningen är att verksamheten lever kvar. Inte minst för midsommarfirandets skull.
– Vad vore en midsommar på Nääs utan folkdans, det hör ihop, tycker Gudrun Lummander, också hon en mångårig medlem i föreningen.
Lyckligtvis har regnet ett uppehåll både under marschen, resningen av stången och under den efterföljande dansen. Som alla vet innehåller ringdanserna många lustiga inslag, men när folkdansarna tar vid och bjuder på oxdans ligger både Små grodorna och Raketen i lä. Den utförs av män som i par, under högljutt pustande och grymtande, iscensätter ett rallarslagsmål.
Det ostadiga vädret gör att folk inte vallfärdar till Nääs i samma utsträckning som ofta sker, men det är långt ifrån tomt på den stora gräsmattan. Firandet, med cirka 130 år gamla anor, är det största i Västsverige och lockar betydligt fler än bara kommuninvånarna. Många turister letar sig hit och bland festdeltagarna hörs många språk. Carolina och Holger Volk från tyska Nürnberg avslutar sin semester i Sverige efter att ha rest igenom baltländerna och Finland.
– Det här liknar vårt Johannesfeur som vi firar i början på sommaren. Fast där är det bara barnen som brukar hoppa omkring och dansa, de vuxna äter och dricker mest, berättar Carolina och skrattar.
De sitter på varsin liten pall och trivs med att följa allt som händer kring stången.
– Det är en total rofylldhet och alla ler och har roligt, säger Holger.
För att smälta in bland svenskarna har de anammat traditionen med växtprydda huvudbonader. Holger med ett eklöv i hatten och Carolina med en blomkrans, som hon dock dömer ut.
– Det här är min första krans så jag fick experimentera mig fram. Jag är ledsen, Sverige.
Och visst, blommorna ser lite hängiga ut och den är lite gles i jämförelse med många andra kreationer runtomkring. Men lite hård är hon mot sig själv, väl godkänt för initiativet.