Den ses som den heligaste dagen på hela året. Fast av allt att döma verkar det sväras en hel del, och de oanständiga historierna avlöser varandra. På lördag är det dags för den traditionella gubbresan i Tollered, som fyller 70 år.
8.00 på lördag är det samling på Spinnarvallens parkering. Därifrån går bussen till en för alla, utom en liten arrangörsstab, okänd destination.
Resan går kort och gott under benämningen Tollereds gubbresa och det är en speciell dag för många, till exempel för Sven Karlsson. Han har längtat sedan han klev av bussen efter förra årets tripp till Saabmuséet och ett motorcykelmuseum i Dala Långhed.
– Det är den heligaste dagen på hela året, jag kallar den för Tollereds nationaldag, säger Sven, som deltog för första gången för 20 år sedan.
Traditionen har en lång historia. I år är det alltså 70-årsjubileum för resorna som startades 1946, och som alltid sker lördagen före midsommar.
– Fast från början åkte man på söndagar, då jobbade man ju på lördagarna också, berättar Gunnar Theodorsson, den meste resenären som varit med enda sedan 1972.
Start på Nääs fabriker
Från början var arrangemanget enbart för arbetare från Nääs fabriker, och resan finansierades med hjälp av fabrikens kamratförening. Och det var tydligt att det var en speciell dag även på den tiden, då det var propra gå-bort-kläder som gällde för resenärerna.
Idag har mycket förändrats. Betydligt färre av de 50-talet bor i Tollered, även om alla på något sätt har anknytning till orten. Gunnar bor till exempel sedan 1989 i Vara. Resan betalas med pengar från egen ficka och är inte längre vigd åt arbetarklassen, vilket bland annat framgår av gruppens senaste tillskott – Markus Eriksson, som med sin kommunikationsbyrå i allra högsta grad är kontorsråtta.
– Fast jag bor och jobbar i Tollered och jag jobbar i en verkstad. Det tycker jag är starka kriterier, försvarar sig Markus, som har sitt kontor i Nääs Fabrikers gamla verkstad och smedja.
Han blev glad när han förra året fick frågan av Sven om han ville åka med.
– Jag fick träffa jättemånga människor som jag aldrig träffat tidigare och det var lite som en skatt att botanisera i alla berättelser och höra hur livet i bruksorten var förr i tiden, säger Markus, som också är gängets yngste gubbe med sina 41 år.
Historierna brukar ”bröta igång” redan på parkeringen och fortsätter ända tills bussen kommer tillbaka till Tollered på eftermiddagen. Att fråga Gunnar och Sven om vad det är för historier som berättas är som att släppa på vattnet till Bergafallet. I en rasande fart avverkar de minnen om Kula, Mös-Olle, Lärk-Olle, Korven och Lille pil.
Många fotbollsminnen
På bänken där vi sitter med utsikt över Spinnarevallen dyker många fotbollsminnen upp. Gunnar kommer ihåg när bilskjutsen hem till Nääs uteblev efter att han råkat göra självmål, och om hur han vid ett annat tillfälle letade febrilt efter sina benskydd.
– Det var morsan som hade tagit dem och använde till att skura golven på Nääs slott. Fan vad arg jag blev.
Sven och Gunnar skrattar gott åt, liksom Markus som får höra historierna för första gången. En stor del av det som berättas lämpar sig dock eventuellt inte att återberättas i en lokaltidning.
– Det är många ekivoka historier, förklarar Sven.
Favoriter i repriser
Svordomar utgör en väsentlig del av berättelsen om den vådliga bussfärden i Göteborg, och språkbruket i historien om mannen som råkade krocka med sitt huvud rakt in i rumpan på en dam på Visingsö är inte heller rumsren.
– Många av historierna berättas varje år, men det gör ingenting för vi börjar bli så gamla nu så att vi hinner glömma dem. Det är nästan så att vi kan börja berätta samma historier på hemvägen som vi gör på vägen till resmålet, säger Gunnar.