Det är tur att klassen hade sin ordningsman, för utom honom är det inte säkert att de hade träffats efter att de gick ut nionde klass på Lekstorpsskolan för 50 år sedan.
Ordningsmannen är Björn Flander. Han visar upp en pärm med saker från skoltiden i stor ordning och reda.
– Här är vårat schema, som hette arbetsordning på den tiden, berättar han och visar ett väldigt stort och välbevarat ark som han har sparat sedan skolan.
I pärmen finns också bland annat klasslistor, fotografier och inbjudningen till första återträffen, 1989. Då var det 20 år sedan klassen gick ut nian. Inför den träffen hade Björn kontaktat Lerums kommun för att få klasslistor med personnummer, sedan sökte han på personnumret hos skatteverket och hittade alla gamla klasskamrater. Han bjöd in till klassträff och kontaktade den dåvarande rektorn på Lekstorpsskolan, som lät klassen ha sin återträff där.
Hur många kom på första återträffen?
– Vi var många, tror vi var 21, svarar Hans Torwald.
– Vi var 16 personer, inflikar Björn efter att ha dubbelkollat i pärmen.
Med spänning
Förutom dessa två gamla kompisar består festkommittén av Birgitta Nyman och Ing-Christine Rydberg.
Hur reagerade ni när första inbjudan kom?
– Spännande, svarar både Birgitta och Hans.
– Jobbigt, jag arbetade så mycket på den tiden att jag inte kunde komma, säger Ing-Christine, som då var chef för måltider på Svenska Mässan.
Halkar ni in i samma roller som ni hade när ni gick i skolan när ni träffas?
– Ja, i alla fall på första återträffen. Jag blev lite töntig igen, säger Hans med ett skratt.
De säger att det inte gick att förutse vad de gamla klasskamraterna skulle komma att arbeta med.
– Vi hade en återträff med vår gymnasieklass och det var helt annorlunda, där kunde man gissa rätt på vad de flesta arbetade med. Det händer mycket de där åren mellan sista året i högstadiet och sista året på gymnasiet, konstaterar Hans.
Ingen revisor
Men vad somliga skulle arbeta med var dock inte otippat.
– Björn är revisor, det var det väl ingen som var förvånad över, skrattar de andra i festkommittén.
– De brukar säga revisor men jag rättar dem och säger redovisningskonsult, tillägger Björn med ett stort leende.
Birgitta konstaterar att:
– Man speglar sig i de andra, vi har våra personligheter kvar.
Hon berättar att ett starkt minne från skoltiden var gymnastikläraren Ann Örn.
– Hon var liten men stark, en fin kvinnlig förebild. Och Siv Ljunggren, som vi hade i tyska. Hon var också en väldigt bra lärare.
– Jag minns Sven Lilljebjörn och hans sätt att undervisa, hans lektioner var så intressanta. Jag glömmer aldrig när han visade hur en amöba tar sig fram, det var oerhört roligt. Han inspirerade mig väldigt mycket då och även senare, jag blev också lärare, säger Hans.
Flera återträffar
Sedan den första återträffen har klassen träffats på 30-, 40- 45- 47 -och nu 50-årsjubileet.
–När vi hade 45-årsåterträffen bestämde vi att det var för långt att vänta till 50-årsjubileet så vi träffades när det hade gått 47 år också, säger Ing-Christine.
Vilka var ni i högstadiet?
– Jag var väl rätt tyst, säger Ing-Christine.
– Jag kommer ihåg att du ordnade fester, inflikar Björn.
– Jo så var det, och jag var också med och gjorde en tidning, tillägger Ing-Christine.
– Jag var en plugghäst, en nörd. Alla skulle spela gitarr och jag spelade fiol. Men jag var nog aldrig utanför. Vi kom från Bergum och de som kom från Gråbo var nog lite tuffare än oss, säger Hans.
Blyga duktiga
– Jag var den blyga duktiga flickan, prästens och lärarens dotter, säger Birgitta.
– Jag upplevde inte dig som blyg, men det var kanske för att vi kände varandra, tillägger Ing-Christine.
– Jag var inte heller en kaxig typ, säger Björn och vänder sig mot Hans:
– Jag minns att vi lovade varandra att om inte du börjar röka så gör inte jag det heller.
Ingen av dem började röka.
Efter ett tag börjar de andra klasskamraterna trilla in till de fint dukade bordet på Nääs värdshus. Det blir kramar och glada tillrop innan de får rada upp sig på trappan för ett klassfoto.