De beskriver sina nyblivna familjemedlemmar som ett tillskott som har kommit med framför allt glädje. Nu är det akut behov av nya hem till några av dem som flydde till Sverige 2015 och som nu riskerar att bli hemlösa.
2015 kom det stora mängder av personer som har flytt från sina gamla hemländer till Sverige. En del av dem hamnade i Lerum, och både kommunen och civilsamhället engagerade sig för att göra tillvaron så bra som möjligt för dessa i många fall helt ensamma ungdomar.
Idag har de allra flesta av killarna ett hem, antingen på boenden eller hos familjer, men det finns fortfarande hjälpbehov. Just nu är det sju killar som har rotat sig i Lerum och går i skolan här som inte har någon stans att bo.
– Situationen är akut. Vi söker familjer som kan låta en ungdom bo hos sig. Det behöver inte vara en traditionell familj med två vuxna med barn utan det kan vara ensamstående eller äldre med utflugna egna barn, säger Elisabeth Ödman, som tidigare drev HVB-hemmet Tollebo och nu är en av initiativtagarna till stiftelsen Tollebobarnen.
Hon förklarar att i den mån killarna kan betala för sig så gör de det, och stiftelsen kan också ge ett litet bidrag. Det behöver inte vara ett långsiktigt åtagande, även kortsiktiga lösningar är bättre än inget boende alls.
Alternativet för ungdomarna är att flytta till något av Migrationsverkets boenden, men då kanske de inte känner någon där och det är inte heller säkert att de får gå i skolan.
Det finns gott om goda exempel i kommunen. Elisabeth och maken Mats har till exempel två killar, som förut bodde på Tollebo, som nu bor hemma hos dem.
– Det har varit helt fantastisk att få lära känna er. Vi har fått så oerhört mycket, vi har haft så många bra samtal, säger hon med ett leende mot Mahdi och Ali Mohammad.
Killarna läser på Lerums gymnasium, Mahdi på elprogrammet och Ali Mohammad på teknikprogrammet.
– Vi får så mycket kärlek och hjälp och vi är väldigt tacksamma. När det var boende här frågade jag en i personalen vad jag kan göra för att ge något tillbaka och han sa att jag skulle sköta mig och gå i skolan, så det gör jag, säger Mahdi.
Ingen lek
Båda killarna är hazarer, ett förföljt folkslag i Afghanistan. De är uppvuxna på landsbygden och har hjälpt till med familjens jordbruk hela sina liv, under uppväxten förekom varken skola eller lek.
Mahdi flyttade från familjen i Afghanistan till Iran när han var 12 år. Syftet var att försöka få ett bättre liv. Sedan dess har han inte haft någon kontakt med sin familj. Ali Mohammad flydde själv, och han har fortsatt kontakt med sin familj.
– De här killarna har en sådan oerhörd respekt för äldre. Jag frågade en av dem som bodde här tidigare vad det kommer ifrån och han svarade från mamma och religionen, säger Elisabeth med ett skratt.
Efter att Tollebo stängdes flyttade några av dem som hade bott där till andra boenden medan andra hellre ville bo hos familjer. Ulf och Elisabeth Erenmalm tog emot en de sistnämnda.
– Vi tillhör Equmeniakyrkan i Floda och bestämde oss för att gå på ett möte som handlade om det här men hade egentligen inga tankar på att ta emot någon när vi gick dit, väl på plats ändrade vi oss. Det är andra familjer i kyrkan som hare tagit emot killar och det fungerade väl för dem, och då tänkte vi att vi kunde prova, säger Ulf.
Kändes bra
Först besökte Elisabeth Ödman paret och sedan träffade både hon och Hassan, som var den som behövde ett hem, familjen.
– Jag kände direkt att det här kommer bli bra. Och det gjorde han också. Det var en sådan oerhörd lättnad att ha hittat ett bra hem till honom, säger hon med tårar i ögonen.
Det var i januari i år som Hassan flyttade till paret Erenmalm, och efter en prövotid har han nu blivit en del av familjen. När parets dotter nyligen skulle gifta sig ville han ge brudparet något.
– Vi sa att han inte behövde ge något men han ville gärna göra det. Då sa vi att han kunde måla något, för han är väldigt duktig på att måla. Det gjorde han. Han ritade en jättefin bild av en kvinna och skrev ”hoppas att ni får ett lyckligt liv”, säger Elisabeth Erenmalm, och fortsätter:
– Nu är det jag som får tårar i ögonen.
Maken Ulf tillägger:
– Det går inte att förbereda sig helt inför något sådant här. När vi hade bestämt oss för att ta hem honom sa min mamma, som är 93 år, har ni tänkt igenom det här. Men det går inte. Och nu i somras skadade hon benet och då var det han som kunde få lite extrapengar genom att hjälpa henne med städningen. Det fungerade väldigt väl.
En annan familj som tog emot en kille efter att Tollebo stängde är Åsa Wennerbecks. De blev först ett av kommunens familjehem, men sedan skrevs han upp i ålder vilket innebär att kommunen inte betalar för boendet.
– Men vi kände att vi inte kunde lämna honom, så han bor kvar. Och han betyder jättemycket för oss, säger Åsa.
Inget hem
Nu är det alltså cirka sju killar som går i skolan i Lerum och som av olika anledningar inte längre har någonstans att bo.
– De riskerar att bli hemlösa, och får bo ute om inte någon kan erbjuda ett rum, säger Elisabeth Ödman.
Hon sticker inte under stol med att en del av killarna inte mår helt bra.
– Det är tärande att gå och vänta på besked om man får stanna, och det är så klart också tungt med avslag. Det är tungt för alla oss som är involverade. När killarna blir uppgivna får man försöka peppa dem. Trots att det kan kännas trögt är det bra om de går till skolan, för kunskapen kan de alltid ta med sig, även om det skulle bli så att de inte får stanna.
Sonen Emil tycker också att det är positivt med tillskottet i familjen, som har blivit som bröder för honom. Han konstaterar att en del kanske kan vara oroliga för hur de ska prata med killarna.
– Men de kan bra svenska, de förstår det mesta, säger han.
– Japp, vi förstår det mesta, men inte när du både ställer frågor och svarar, säger Mahdi med ett skratt och en nick mot Elisabeth, som svarar med ett leende:
– Nej, ibland är ni för långsamma för mig och då får jag svara på mina egna frågor.