Mitt i sitt svagaste tillstånd fick Agneta veta att hon skulle dela lägenhet på äldreboendet med en vilt främmande man. Hon blev rädd och kände en oerhört utsatthet.
Det äldre paret Agneta och Bengt är upprörda över hur vården i Lerums kommun fungerar. Agneta har cancer och drabbades av komplikationer vilket ledde till att hon låg på Borås sjukhus i sju veckor. När hon skulle skrivas ut till ett korttidsboende hade kommunen först ingen plats, vilket innebar att hon fick vara kvar på sjukhuset.
– Men så äntligen, vid lunch förrförra fredagen, fick jag reda på att jag skulle få komma till Höjdenhemmet, säger hon.
Hon anlände klockan fyra på fredagseftermiddagen, men då verkade det först inte som att någon visste att hon skulle komma. Sedan fick hon ett rum, i en tvårumslägenhet för par.
Det var två rum med en dörr mellan rummen och köket och toaletten var gemensamma rum. I det ena rummet i lägenheten låg det en man. Enligt Agneta var han demenssjuk och låg och skrek högt.
– Jag kände skräck när jag kom in där. Jag kände mig väldigt utsatt och osäker. Det som skulle vara en så positiv sak, ett steg närmare att få komma hem, blev så negativt, säger hon.
Och maken tillägger:
– Hon var ledsen och upprörd och ville inte sova där ensam, så jag fick ligga i en extrasäng intill henne under tre nätter.
Försökte nå
Dagen efter, på lördagen, var mannen så sjuk att han fördes till sjukhus. Paret är noga med att poängtera att det egentligen inte handlar om den specifika mannen, det var situationen som blev obehaglig.
Från fredagseftermiddagen försökte Bengt nå en rad olika ansvariga, men det misslyckades. Det enda svar han fick var att det inte fanns några lediga rum i Lerum.
Underbar läkare
På måndagen kom en läkare till Agneta.
– Kjell Emilsson, han var helt underbar. Vi upplevde honom som trevlig, vänlig och kunnig. Han var engagerad och tog sig tid, säger Bengt.
Strax efter läkarbesöket fick de positiva nyheter, Agneta skulle få ett eget rum på Tuvängen.
– Plötsligt fanns det rum, säger Bengt med sarkastisk ton.
De var glada. Men även på Tuvängen har det varit problem. Det har främst handlat om att hon inte har fått hjälp med att göra rehabiliteringsövningar så ofta hon skulle ha önskat.
Extra känslig
Det var också ett tillfälle när en grupp skulle gå ut på en promenad. Agneta sa flera gånger att hon gärna ville gå med och såg så oerhört mycket fram emot att få gå ut. Dagen kom och tiden gick.
– Jag väntade och väntade men det kom aldrig någon och hämtade mig. Jag blev väldigt ledsen, säger hon och fortsätter:
– Jag är inte frisk så jag är extra känslig.
Bengt förklarar att det har varit tydligt från alla parter att målet är att Agneta ska komma hem, och det gärna så snart som möjligt. Men han tycker inte att det finns någon planering för att detta ska bli möjligt, för det krävs rehabiliteringsövningar.
Vad vill du ska förändras?
– Jag vill hem, och hade önskat att jag skulle få göra övningar så mycket jag orkar. Jag skulle också vilja ha ett schema på vad jag ska ha för hjälp, svarar Agneta.
Inte personalen
Både hon och maken vill också säga med bestämdhet att det inte är personalen de kritiserar.
– De gör med all säkerhet det bästa de kan, men de har inte förutsättningarna. Det vi kritiserar är personerna som planerar verksamheten som inte har någon känsla för att patienternas behov ska tillgodoses först. Vården måste få en bättre organisation och mer resurser, säger Bengt och fortsätter:
– För mig känns det som att något är sjukt i vården.
Agneta och Bengt heter egentligen något annat.