Mitt under diskussionen om att det inte fanns någon riktigt bra nyhet att lyfta fram på Lerums Tidnings förstasida inträffade olyckan som en nattsvart ironi.
Fem år tidigare hade reportern Stefan Samuelsson förlorat sin syster i en tågolycka, nu skulle han själv rapportera om en ny tågkatastrof.
Stefan Samuelsson, numera journalist på Alingsås Tidning, var tillsammans med kollegan Dan Jansson de enda reportrar som fanns på plats på redaktionen. Pressläggning närmade sig och som så många gånger både tidigare och senare handlade diskussionen vid den här tidpunkten om vad som skulle lyftas fram som huvudnyhet.
Men de skulle snart bli avbrutna i sina funderingar. En kollega på annonsavdelningen satt i ett telefonsamtal med en butiksinnehavare med utsikt över stationen.
– Hon ropade högt i telefonen att nu krockar tågen så vi fick reda på det i samma ögonblick som det hände. Vi rusade ut och såg en rökplym stiga mot himlen, berättar Stefan Samuelsson.
De tog sig fram till olycksplatsen och mötte en ström av drabbade tågresenärer som var på väg mot vårdcentralen. Men snart vände Stefan om för att ”hålla i trådarna” på redaktionen medan kollegan skötte arbetet på fältet.
Fokus på jobbet
Med redaktionschefen Ulla Alvermalm på semester var det mest naturligt att Stefan tog den rollen. Men sannolikt fanns också en annan bidragande orsak. Bara fem år tidigare hade hans 28-åriga syster omkommit i en tågolycka utanför Söderhamn.
– Man går ändå in i jobbet i ett sånt läge, åtminstone gör jag det. Men det är troligt att jag valde att inte röra mig så mycket på olycksplatsen just på grund av att det väckte liv i minnena från min systers olycka. Så ser jag det i efterhand i alla fall.
Hur tog du in hela situationen?
– Det kommer jag inte ihåg mer än att det var helt osannolikt, två tåg som frontalkrockade, det skulle inte kunna hända.
Funderade du någon gång på att strunta i yrkesrollen och rädda människor?
– Jag tänkte aldrig den tanken, men jag var heller aldrig inne på olycksområdet.
Något som motiverade honom att gå in i yrkesrollen var också hans egna tragiska minnen.
– När min syster hade omkommit slukade jag allt jag kunde komma över om den olyckan, men kände ändå att jag hade velat veta mer. Den vetskapen gjorde det lättare att gå in i journalistrollen och försöka ha en så fyllig bevakning av katastrofen som möjligt.
Väldig huvudvärk
Snart kallades också Christina Lundin, senare redaktionschef på Lerums Tidning, in för att hjälpa Dan Jansson med att intervjua personer och dokumentera på plats. Inledningsvis låg fokus mycket på att fotografera och utan dagens digitala teknik försökte trion sedan via små rutor på negativ bedöma vilka som var de bästa bilderna.
Hade ni någon moralisk diskussion kring fotona?
– Vi pratade inte så mycket om det, det fanns inte tid. Men det är klart att det sitter i ryggmärgen att inte ta närbilder på människor i nöd, eller svårt skadade.
Först vid 23-tiden på kvällen lämnade Stefan Samuelsson redaktionen.
– Det är klart att jag kände mycket med tanke på vad som hänt med min syster och jag vill minnas att jag hade en väldig huvudvärk hela kvällen.
Dagen efter trycktes tidningen som innehöll en rad artiklar som handlade om alltifrån beskrivningen av det brinnande infernot till rapportering om antalet döda och skadade, och tågbanornas säkerhetssystem.
– På så kort tid som vi hade på oss tycker jag nog att vi lyckades spegla det som hänt. Vi hade till och med en artikel om kopplingsfelet av kabeln, som de sen kom fram till var orsaken. Sen är det klart att tanken finns att vi skulle ha kunnat göra ännu mer och varit ännu bättre. Som journalist blir man aldrig riktigt nöjd, åtminstone blir inte jag det.